Och precis ungefär nu tog tårarna slut. Söndagar, jag vet inte. Jag håller på och packar ihop mitt hem. Hantverkarna ska invadera lägenheten när de behagar och vissla sina julsånger och dra sina höhö-skämt. Skiten ska renoveras. Har jag tur slipper jag se dem så lite som möjligt. Har jag tur har jag helt plötsligt en dusch i lägenheten (!).

Får konstiga känslor av att packa ihop. När jag var liten flyttade vi ofta. Ner med böckerna i lådor, försiktigt med akvariefiskarna, kasta trasiga planscher och spackla hålen i väggarna. Bort med allt som var jag. Sedan, när allt kånkats ut var mitt rum plötsligt bara ett opersonligt skal. Som om jag aldrig funnits där. Alla kvällar då jag legat vaken och gråtit över döden, hållt religionsklass för mina kramdjur, lyssnat på Bob Marley på repeat hela nätterna, spelat in radio med mina kompisar och på senare år – gömt cigaretter i garderoben. Allt sånt – borta, kvar var bara fyra ekande dåligt spacklade väggar.

Snart är det två år sedan jag flyttade till Stockholm. Och ursäkta tant Agda-uttrycket nu, men vart tar tiden vägen? Eller rättare sagt: vad gör jag med tiden?

För bara ett år sedan, det var så mycket annat som var viktigt då. Framtiden såg annorlunda ut än vad den gör nu. Antagligen satt jag på Aftonbladets redaktion, skrev på någon artikel och tryckte i mig Ballerinakex för att palla med kvällsskiftet, jag var lite rundare om kinderna, som på bilden i blogghuvudet. Jag övervägde att flytta hem till Åland. Jag gjorde det då, mest hela tiden. Jag saknade min redaktion på Ålandstidningen så sinnessjukt mycket, jag saknade vänner, men också folk man bara hälsar på i mataffären och utbyter tre ord med. Tryggheten. Närheten. Baren jag kan gå till och dricka ett glas vin ensam. Promenadstigen längs Västerhamn. Min bästa kompis Kajsas skratt. Sommarmornar när man vinglar hem vid fyrasnåret, det är alldeles tyst och vattnet ligger spegelblankt.

Min pojkvän vantrivdes i Stockholm, ville hem. Och jag tänkte att jag har många människor i mitt liv, men om man skalar bort det yttre lagret finns det få kvar. Om han flyttar har jag ingen här. Orden ekade i huvudet alldeles för ofta och magen knöt sig: Då har jag ingen.

Jag fnyser nästan åt mig själv när jag tänker tillbaka på det här.

Hur kan saker förändras så snabbt? Hur kan det gå ett ynka år och vips, spelar det som var då ingen roll? Hur ska man kunna ta det man lägger vikt på just nu, alla planer, på allvar när man kan fnysa åt det som var för ett år sedan?

Äe. Jag driver mig själv till vansinne med de här frågorna.

Ut med söndagar ur kalendern!

Funderar fan på att trycka upp det på pins.