Jag och söndagar. Vi har aldrig utgjort någon bra kombination.

Är det inte fem kilo choklad och efterföljande illamående så är det ångest eller så är det bara allmän lipfest.

I går kväll då, jag ligger nerbäddad och ska sova när värdelösheten sköljer över mig, jag är den sämsta människa som någonsin har satt fötterna på den här jorden, jag måste få någon form av bekräftelse, varpå jag kvider till min pojkvän:

– Vem skulle du helst vara ihop med, mig eller Shakira?

Och vad svarar man på den frågan när ens flickvän frågar?

Allt utom ”jag vill vara tillsammans med dig” är ju lika med dödsstraff (dock att min kille la till ”jag har intervjuat Shakira en gång, hon var trevlig”).

Så ligger jag och hatar mig själv för i PRAKTIKEN så skulle han ju välja Shakria, men det kommer jag aldrig att få ur honom, inte ens om jag fiskar efter sanningen hela natten.

Det är då jag tänker att det hade varit lindrigare att hämta ett skosnöre och vira runt halsen, inte så man dör, om man nu ens kan göra det, men så att syretillförseln till hjärnan begränsas, man kan slippa alla tankar och bara få lite jävla sömn så man kan vakna till måndag morgon med den betryggande vetskapen om att det är så långt till nästa söndag man bara kan komma.