Arkiv för September 2011

- Sida 2 av 5

Ladies night.

av Zandra Lundberg

I fredags läppstiftade jag mig lila, true story, jag har ett läppstift som skiftar alldeles för mycket i lila för att vara ok att använda. Men va fan. Bara de närmast sörjande som behöver lida. Hur som, jag läppstiftade mig, packade in mig i bil med fotograf och reporter åkte till Västerås och såg Ladies night.

Här är recensionen jag skrev därifrån!

 

 Martin Stenmarck ser ut som en transa, Brolle håller på att förgås i sina sexångor och Thomas Järvheden övar på att sjunga fint.

Och Frank?

Han står i ett hörn och juckar i otakt.

I högstadiet gick jag i samma klass som en tjej som sminkade sig i en timme i omklädningsrummet efter gymnastiken.

Den tjejen såg ut som Martin Stenmarck gör i kväll.

Förutom just den detaljen, att han påminner om en experimenterande nybörjartransa när han kastar sig ut i det vrålande myllret av nymoussade polisongklippningar, päronciderandedräkter och glitterlila ögonskuggor, så sköter han sig exemplariskt. Vid det här laget kan Martin Stenmarck sitt Ladies Night.

Tillsammans med sex-Brolle, ja jag kallar honom så nu för tiden, är allting väldigt stabilt.

För stabilt.

Oj-där-råkade-jag-visst-spela-lite-wordfeud-i stället stabilt.

Privat sexparty

Sex-Brolle kanske du undrar? Ja, när Norrlands högsta frisyr glider upp och kör sin ”7 days and 7 nights” är det plötsligt inte Ladies night längre. Då är det ett privat sexparty i en trerummare i centrala Västerås och han är en av produkterna som radas upp för att framkalla lust hos användaren.

Martin och sex-Brolle sliter som djur. I ett långdraget Elvis-nummer tar Martin Stenmarck i så att jag hoppas att det väntar ambulanspersonal i kulisserna.

Affischnamnet Frank Andersson byggs upp som showens kung men de få gånger han lyckas irra upp på scenen är han tafatt och juckar i otakt.

Är han nervös?

Kissnödig?

Oroar han sig för att tekokaren står på där hemma?

Det är många frågetecken – komikern Thomas Järvheden är ytterligare ett. Är han med för att han ska vara rolig, för att han ska stå i trycktischa och sjunga Bryan Adams-fint eller är han bara utfyllnad?

Nej, när det gäller humorbiten får Ladies night gå hem och öva några år till.

Under en sketch där killarna sitter i en bastu och fejkar orgasmer önskar jag att jag hade stannat hemma på en pinnstol och tittat på SVT:s testbild i stället.

Hysteriskt roligt

Kvällens stora behållning är Anders Timell.

Honom får man se drygt fyra minuter.

Men det är fyra hysteriskt roliga minuter.

När han går av scenen vill jag springa efter, armbåga mig förbi någon vakt eller muta den jäveln, få tag på Anders Timell och släpa honom tillbaka i rampljuset.

Han kan lyfta Ladies night.
Och Frank då, bara stackarn lär sig jucka i takt.

BETYG: :++:

Om jag hade varit 16.

av Zandra Lundberg

Asså när man var 16, herregud. Livet, och speciellt fredagar, var bara en enda lång FÖRBEREDELSE.

Man skulle ju:

– Sola solarium, försöka att inte bränna näsan. Det gjorde man ju ändå alltid men det löstes med några nävar extraljusbeige foundation. Man kan ju tycka att det var lite paradoxalt att först sola och sedan smeta in sig med kritvitt smink, men ja.

– Smsa med kompisar och diverse ”ragg” (killar jag ville hångla med men som inte ville hångla med mig och killar som ville hångla men jag inte ville veta av).

– Tona håret, gärna lyckas få det att inte skifta i grönt.

– Sy in byxorna. Detta ständiga kämpade med symaskinen i tid och otid.

– Fixa ett par päroncider till kvällens fest som skulle skvalpa omkring pissljumma i ryggsäcken. Man hade ju ändå bara ätit en munk till lunch så fyllan var ju i princip fixad efter en klunk.

– Köpa billigt smink. Eller om man var på det humöret: SNO billigt smink.

Mina 20 bästa lipfilmer.

av Zandra Lundberg

Eftersom jag är något av en självutnämnd expert på ämnet har jag knåpat ihop en lista med de 20 bästa filmerna att gråta till!

Personligen vet jag ingen mer förlösande känsla än den efter att man lipat riktigt ordentligt till en film.

För att läsa min lista behöver man Aftonbladet plus, och det tycker jag man kan unna sig. Speciellt eftersom det just nu bara kostar en krona. Det är det fanimej inte mycket som gör nu för tiden.

För att läsa hela lista – 20 gråtfilmer – gå in här!

Bild 3.png

Varsågod då… eller något.

av Zandra Lundberg

Fick detta mejl i dag. Fatta, om det här hade varit en film med Julia Roberts hade jag packat några sladdriga blusar och åkt till Montpellier och blivit störtförälskad. Sedan hade vi druckit vin och svärmat på hans rackliga veranda varje kväll resten av våra liv!!!!

”Dear unknown lady named Zandra…

 

I was surfing on the net, when I came accross your portrait by chance. Well, I know I am going to tell you something that perhaps will sound stupid, but anyway. Indeed, it has been amazing how much your face reminded me of a girl I have loved in the past. It is almost nothing, and first I wanted to keep this emotion for myself… but finaly I decided to share it with you, and in a way to thank you [on this beautiful sunny day here in Montpellier] for this sweet memory you woke up in me.”

Bylinestory.

av Zandra Lundberg
”Varför ser du ut som skit på din byline, vi vet att du är snygg egentligen!” skrev signaturen Mariehamn i går.
Det finns en jävla story bakom den nunan som i dag trycks upp lite här och var.
Det började förrförra sommaren då jag skulle skriva en krönika i Nöjesbladet i all enkelhet, min första krönika i Aftonbladet någonsin. Efter en sen jobbnatt på Allsång på Skansen sprang fotografen och jag upp i studion och plåtade en byline. Allt gick väldigt snabbt, jag rufsade om håret och log och sedan var det över.
Det blev den här.
Z2.png

Den väckte mycket känslor, den här bylinen. Jag fick höra att jag såg ut som barnbokfiguren Plupp och jag fick mejl från män som hette typ RaggarJohnny som undrade om jag ”ville ligga eller något” och en kompis menade att det gick att mäta min utväxt med linjal.

Min dåvarande chef Klas Lindberg muttrade kring den här bylinen. Han tyckte den var ”konstig”. Så jag blev beordrad att boka stylist och sminkös och alltihop och ställa mig i studion på nytt.

Men någonting gick snett. Väl i studion fick jag varken stylist eller sminkös, det var något med ”den ekonomiska situationen”. Så jag blev stående i studion rakt upp och ner med en energisk chihuahua till fotograf som bara ”det här blir grymt”. Jag försökte lite trevande fråga om jag inte skulle smeta på lite mascara i alla fall, men nej. Det skulle blir GRYMMA bilder menade hon.

Till saken hör att jag slitit nätter på Aftonbladet i över ett år. Snittat på ett paket ballerinakex per kväll, åtta koppar kaffe om dagen, ätit åt helvete oregelbundet och gått pliktskyldigt till gymmet men inte lyft en vikt för mycket i onödan.

Det blev den här bilden.

 

09Zandra_Lundberg.jpg

När jag fick se den här bilden höll jag på att börja gråta. Jag visade den för min chef Klas som bestört frågade var sminket och kläderna var. Jag rapade bara upp det jag fått höra, att det var något vajs med ekonomin.

”MEN DÅ FÅR VI TA DEN KOSTNADEN”, skrek Klas.

Och det är jag väldigt tacksam över, för allvarligt talat, bilden ovan är ju en deprimerad fembarnsmamma som fotats för kommande termins kurskatalog för att de sökande ska ”få ett ansikte” på läraren i korgflätning.

Så då styrdes det upp med stylist och jag fick mejla bilder på ”min stil” och det uppdagades att jag inte har någon stil. Det här är alltså den upphottade och photoshoppade versionen av mitt sunkigaste jag. Varje gång jag ser den mår jag lika dåligt, det är ju inte jag, det är någon blek vålnad med ”en stil”. Men ja ja, vem har sagt att man kan ha det roligt hela tiden?

Z ny.png

Avslutningvis. Den första ”på plats”-bylinen som togs när jag började på Aftonbladet och bevakade Guldbaggegalan. Jag ser ut som en livrädd 21-åring som nyss intervjuat Noomi Rapace.

Det var jag också.

Efter den här bilden var det alltså någonting som hände.

Bild 1.jpg

Aftonbladet hände, som jag brukar säga.

Who said romance is dead?

av Zandra Lundberg

Min pojkvän är helt fantastisk. För några dagar sedan kramade han mig hårt och sa det mest romantiska någon NÅGONSIN sagt till mig:

”Lova att du aldrig slutar med dubbla lager smör och majonnäs på dina smörgåsar”.

En sån kille kan man ju tänka sig att dela både ekonomi och tvåa i Rågsved med.

Svart eftermiddagshumor.

av Zandra Lundberg
Bild 2.png

Jag tar fram den här bilden och vänder min skärm mot skrivbordskollegan Niklas.

Jag (bebisröst): – Skulle du inte vilja ha den här?

Han: – Nej jag vill ha en hund.

Jag (vänder tillbaka skärmen och suckar): – Okej, då gasar jag ihjäl kattjäveln i kväll då.

Då blev det tyst.

av Zandra Lundberg

Ibland har jag svårt att tyda de sociala reglerna.

Jag vet helt enkelt inte när man ska hålla käften.

Som när man sitter och drar jobbiga tandläkarstorys. Och jag kan börja babbla om hur äckligt det var när jag hade bulimi och kräktes så mycket att magsyran frätte sönder en tand som jag senare fick rotfylla och rotfyllningen inte blev tillräckligt grundligt gjord så jag fem år senare fick byta ut hela tandkronan.

Jag vet inte, jag kan tycka att det är ett alldeles vettigt – till och med ett VIKTIGT – samtalsämne på en onsdagsfika medan folk bara: sitter tysta och försiktigt skjuter fatet med kladdkaka en bit bort.

Så i lördags! Då gick det upp ett ljus!

Vi satt i en bar, pratade om olika sätt att hålla sig smal och min kompis kom in lite från sidan i samtalet och bara:

– Eller så använder man bara laxermedel.

Hennes förslag tog inte riktigt skruv – i stället kastade folk en snabb blick på henne och började prata om någonting annat. Men hon gav sig inte utan höjde rösten:

– Eller så använder man bara laxermedel.

Nu hade hon allas uppmärksamhet och förmodligen hade någon vinet i vrångstrupen. Då passade hon på att säga:

– Det brukade jag göra i alla fall.

Någon hostade till.

Och direkt efter att jag öppnat käften så insåg jag att där – DÄR – kunde jag faktiskt ha varit tyst. 

Där borde jag INTE ha flikat in:

– Men laxermedel börjar man ju bara må illa av. Sista året i gymnasiet tog jag femton-tjuge tabletter, fick låsa in mig på toan ett halvt dygn, trodde jag skulle dö, missade ett biologiprov. Och kräktes en jävla massa.

Blinksmajl.

av Zandra Lundberg

Ok, måste reda ut en grej lite snabbt.

Har intervjuat Frank Andersson 1000 ggr nu. Är Aftonbladets Frank-reporter skulle man kunna säga.

Varje gång vi träffas blinkar han alltid så där med ena ögat. Jag har bara tyckt att det varit lite gulligt, men i dag började jag fundera. RAGGAR han? Har ALDRIG fattat det här. Människor som gör blinksmajl i sms till exempel? VAD MENAS?

Vill man ligga eller vill man inte ligga?

Bild 6.png

Skräckklänningen.

av Zandra Lundberg
Bild 2.png

Den här bilden väcker ju en del frågor.

Varför går Seal någon meter bakom sin fru?

Går han och bär på en kamera som någon annan semesterpappa?

Varför, å gud varför, har han skjortan uppknäppt på det där viset? Kan han inte anstränga sig LITE i alla fall, när han nu ändå lyckats haffa en av världens snyggaste kvinnor. Ibland räcker det fan inte att ”vara snäll”, man måste undvika att klä sig som man heter Iglesias i efternamn också.

Heidi har i alla fall en väldigt vacker klänning, jag kan dock inte njuta fullt ut av härligheten eftersom den påminner mig om Maria Montazamis fågelskrämmalook häromveckan.

Bild 3.png

Allvarligt talat, jag blir rädd när jag ser den här bilden.

Den där minen och den där klänningen vill man inte stöta på i en mörk gränd.

Inte i en upplyst heller, för den delen.

Sida 2 av 5
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB