Och precis ungefär nu tog tårarna slut. Söndagar, jag vet inte. Jag håller på och packar ihop mitt hem. Hantverkarna ska invadera lägenheten när de behagar och vissla sina julsånger och dra sina höhö-skämt. Skiten ska renoveras. Har jag tur slipper jag se dem så lite som möjligt. Har jag tur har jag helt plötsligt en dusch i lägenheten (!).

Får konstiga känslor av att packa ihop. När jag var liten flyttade vi ofta. Ner med böckerna i lådor, försiktigt med akvariefiskarna, kasta trasiga planscher och spackla hålen i väggarna. Bort med allt som var jag. Sedan, när allt kånkats ut var mitt rum plötsligt bara ett opersonligt skal. Som om jag aldrig funnits där. Alla kvällar då jag legat vaken och gråtit över döden, hållt religionsklass för mina kramdjur, lyssnat på Bob Marley på repeat hela nätterna, spelat in radio med mina kompisar och på senare år – gömt cigaretter i garderoben. Allt sånt – borta, kvar var bara fyra ekande dåligt spacklade väggar.

Snart är det två år sedan jag flyttade till Stockholm. Och ursäkta tant Agda-uttrycket nu, men vart tar tiden vägen? Eller rättare sagt: vad gör jag med tiden?

För bara ett år sedan, det var så mycket annat som var viktigt då. Framtiden såg annorlunda ut än vad den gör nu. Antagligen satt jag på Aftonbladets redaktion, skrev på någon artikel och tryckte i mig Ballerinakex för att palla med kvällsskiftet, jag var lite rundare om kinderna, som på bilden i blogghuvudet. Jag övervägde att flytta hem till Åland. Jag gjorde det då, mest hela tiden. Jag saknade min redaktion på Ålandstidningen så sinnessjukt mycket, jag saknade vänner, men också folk man bara hälsar på i mataffären och utbyter tre ord med. Tryggheten. Närheten. Baren jag kan gå till och dricka ett glas vin ensam. Promenadstigen längs Västerhamn. Min bästa kompis Kajsas skratt. Sommarmornar när man vinglar hem vid fyrasnåret, det är alldeles tyst och vattnet ligger spegelblankt.

Min pojkvän vantrivdes i Stockholm, ville hem. Och jag tänkte att jag har många människor i mitt liv, men om man skalar bort det yttre lagret finns det få kvar. Om han flyttar har jag ingen här. Orden ekade i huvudet alldeles för ofta och magen knöt sig: Då har jag ingen.

Jag fnyser nästan åt mig själv när jag tänker tillbaka på det här.

Hur kan saker förändras så snabbt? Hur kan det gå ett ynka år och vips, spelar det som var då ingen roll? Hur ska man kunna ta det man lägger vikt på just nu, alla planer, på allvar när man kan fnysa åt det som var för ett år sedan?

Äe. Jag driver mig själv till vansinne med de här frågorna.

Ut med söndagar ur kalendern!

Funderar fan på att trycka upp det på pins.

Magra modebloggerskor som fyller sina bloggar med bautamuffins, cheesecakes stora som betesmarker, frukostpancakes med femton liter sirap på och gulliga crème bruléer – de.äter.inte.de.härligheten. De fotar och kastar. Kanske petar i sig några muffinssmulor på sin höjd.

En gång i tiden trodde jag att de åt. Samtidigt fick jag liksom inte ekvationen i att gå ihop – så rangliga att de knappt orkar sätta det ena benet framför det andra och samma kaloriintag som Usain Bolt? – jag tänkte: de måste ju ägna resten av dagarna åt att springa de fortaste de kan, helst i uppförsbacke. Sedan började jag jobba på Aftonbladet och fick en CHOCK när jag från flera håll fick höra om att det kastas cupcakes på löpande band. Alla bara nickade lugnt och sa ”jajamänsan, så äre”. Min första impuls var att slå en signal till barnen i Afrika och höra vad fan de tycker om den här ”trenden” eller bara sätta Janne Josefsson på skiten direkt. Det tog DYGN innan jag smält nyheten.

Aja.

Det var bara det om den saken.

Okej, lite inside från Kristallen i går (haha ”inside” som om jag strukit längs knutarna i festlokalen med slängkappa och hatt och ett anteckningsblock).

– Fredrik och Filip var fullast. Enligt fotograferna var Fredrik den mest berusade, detta baserade de på att han ”var så spexig”.

– ”Ullared-Morgan” satt ensam i ett hörn och drack läskeblask.

– FCZ-Tore var där! (Ni hör ju vilken höjdartillställning det här var!)

– Det serverades korv med bröd och pucko till nattmat. Lasse Åberg gick fram, tog en pucko, korkade upp framför serveringsbordet, halsade allihop på stående fot, tittade förundrat på flaskan som att ”vad var det här för exotisk dricka?” och slängde den.

– Myskocken Leila Lindholm var helt bortkommen. Efter att hon plåtats på röda mattan så gick jag fram för att ställa en enkel vimmelfråga ”vem är bäst i svensk tv just nu?. Hon tittade förvirrat på mig, började sig ner, började fippla med sina skor, kom upp igen, tittade om möjligt ännu mer förvirrat och gick.

Typ så.

(Fin bild va? Det är jag som har tagit den!).

När Erik och Mackan hojtar ”du måste uppdatera din blogg nu, vi vet att du saknar din kille, ge oss något annat”. Ja, då är det väl dags antar jag.

Men är ju för fan upptagen kvinna mitt i en hetsig karriär. Har många bollar i luften osv.

Sitter just nu i pressrummet på Kristallen och kan meddela att jag drar mig för att gå ner i efterfestrummet. Det är ett helvete där nere! Lasse Åberg blandat med rödvin i plastglas och hon där med frisyren från ”Äntligen hemma” och någon dräggfull halvkändis från någon bortglömd såpa på TV3. Det borde vara omöjligt att äntra den där festen utan ett par fem flaskor vin ”under västen”. Annars är allt bra. Jag har anlitat Danny Saucedos PT! Första drabbningen i morgon. Om någon skymtar en förvirrad neonklädd raglig typ i tajts kring Medborgarplatsen i morgon eftermiddag, ja, då är det antagligen jag (eller Frank Andersson, som en kompis snällt påpekade).

Jag har drösvis med bilder på iphonen som aldrig riktigt passar att publicera i något sammanhang. Så nu kommer de här, alla på en och samma gång (som Gessle skulle ha sjungit).

Årets bönder dårå. I måndags slussades vi journalister ut till en idyllisk liten herrgård i Nacka, fick se de två första avsnitten, intervjuade bönderna och höll på. Jag gillade Fredrik. Han längst till höger. Beklagligt nog hade han dragit på sig ett gigantiskt munsår just inför den här dagen. Stackarn. Men annars, annars var han söt.

Min chef Ulrika Sjöblom kan eventuellt kvala in som en av Sveriges sötaste människor. Därför är det skönt att se att också hon har kämpat mot svullna kinder och bakfyllelook någon gång i tiden. Den här före-efter-bilden har någon redigerare fixat ihop.

När jag stod på Arlanda och slöbläddrade i tidningar fick jag syn på resetidningen Escape som hade rubriken Ålandsspecial på omslaget. Kul, tänkte jag och bläddrade fram sidorna med segelbåtar i motljus och röda solvarma klippor och – MIG? Jag har skrivit om att jag skulle vika ut mig i resetidning tidigare, men jag trodde den var finsk. Aja.

Min kompis Ninna är en fantastiskt härlig människa. Här spelar hon skivor på Debaser i ett par byxor som jag – trots att det gått ett par veckor nu – inte kan sluta tänka på. De är ju helt underbara, precis som Ninna dårå.

Vanessa Falk är Sveriges snyggaste kvinna. Punkt slut.

Det här är jag, en patetisk framför-spegeln bild, men den har en historia den här bilden. Samma kväll som den togs blev jag så jävla packad, drack drinkar och jag SKA INTE DRICKA DRINKAR för jag klarar inte av skiten. Senare på kvällen skulle TVINGA en kille att hångla med mig. Han sa väl nej 900 gånger ungefär? Fattar ni ångesten när jag vaknade iförd den där blomklänningen och sminket smetat över ansiktet dagen efter? Hur kan man göra så här mot sig själv? Hann tänka så långt att jag skulle hoppa ut genom fönstret, men det hade bara gjort historien ännu deppigare. Jag bor nämligen bara på andra våningen och hade väl knappt lyckats bryta ett ben 🙁

Min kille. Han är i LA och jag saknar honom så det gör ont. Allvarligt, det är på gränsen till fysisk värk. Att vara kär just nu är mest som att ha blivit drabbad av någon sjukdom. Vaknade i morse och kände att min säng var alldeles för stor och att det var något fel på mig. Att jag hade någon brist av något slag. Vore jag hypokondriskt lagd hade jag väl lommat iväg till vårdcentralen men trettifem olika prover senare skulle man bara kunna konstatera det jag redan vet. Jag är inte sjuk, jag är bara utan HONOM.

Det första jag gjorde i morse var att trycka i gång en video jag har på Iphonen där han skymtar förbi i typ två sekunder. I de två sekunderna kändes allting bra. Två sekunder. Gudarna ska veta att det inte är lätt det här med kärlek alla gånger.

När jag var 16 fick jag reda på att tonfiskar INTE var i abborrsize som bilden på konserverna får en att tro, utan gigantiska sjömonster.

Höll fan på att bryta ihop totalt.

Jag är på jakt efter en vinterkappa. Hittar till slut någon som duger. Den finns i svart och färgen mullvad.

Givetvis tar jag svart. Jag tar i 9 fall av 10 svart nuförtiden. Det är för att min självbild har varit skev i många år. Jag har inbillat mig att ”jag passar i färg”, sedan ser jag någon bild på mig själv och bara eh ”gör.aldrig.om.det.där.klädvalet”.

Hursom.

Blir ändå lite nyfiken på färgen mullvad, kappan är typ beige – men är inte en mullvad gråsvart? Hur fan ser en mullvad ut? Har ett vagt minne av någon tecknad bedårande söt mullvad från barndomen.

Bildgooglar. Det borde jag inte ha gjort. Till den här dagen har jag gått helt ovetande om att mullvadar är regelrätta monster med tryne och NAGLAR.

Efter den här googlingen vill jag aldrig mer att vi pratar om mullvadar.

Aldrig någonsin igen.

Hör sen.

Jag vill inte höra ett ljud om mullvadar.

Från och med nu är det skottpeng på att prata om mullvadar i allmänhet och visa bilder på dem i synnerhet.

Hoppas jag har gjort mig klar gällande den här saken.

Samtal med en kompis förra veckan. Hon berättade om när hon bodde tillsammans med en tjejkompis för något år sedan.

Hon: – Det funkade inte, jag kan fan inte bo med någon som bantar.

Jag: – Vadådå?

Hon: – Nej det går inte att umgås med en människa som bara äter en burk makrill om dagen.

Jag: – Bara en burk???

Hon: – Ja, och kanske lite grönsaker då. Men ändå, hon var så jävla grinig hela tiden.

Jag: – Mmm… jag förstår. Nu när du säger det låter det bekant. Så där var ju min mamma hela min uppväxt. Det var mirakelsoppor hit och GI dit. Min gudmor också. Det var bara nudlar och tonfisk till lunch och middag. Konstant svältläge.

Hon: – Ja, får de en torkad aprikos är de speedade i ett par timmar.

Jag: – Det räcker med en halv.

Hon: – Ja! En flinga och det är full fest.

I dag har jag hängt runt på pressdagen av Bonde söker fru. Men det var inte det jag tänkte ta nu. Jag tänkte berätta en sorlig historia. För drygt tre veckor sedan så tappade jag lusten att gå på gymmet. Och det kanske ni skrattar åt och rycker lite slappt på axlarna och skrockar ”vilken lust höhöhö?”. Men här vill jag understryka att gymmet har varit min tillflyktsort sedan jag var 16. Oavsett krigsrubriker om snökaos eller mina depressioner eller diverse husdjursdödsfall i familjen så har jag alltid släpat mig dit. Och jag har alltid gått därifrån med aningen lite mer livslust. Så vad fan är det som händer nu?

Jag har ingen lust över huvud taget. Det känns som att jag hasar omkring med förlamade ben. Om jag orkade – vilket jag inte orkar – titta ner på benen så skulle jag upptäcka att de släpar en halv meter efter mig hela tiden. Det har aldrig lockat så mycket att gå hem, kasta mig på soffan och titta på Adam Alsings show och sedan ligga avslagen resten av kvällen. Fy fan. Och det värsta är att jag bejakar det här på äkta Blondinbellamanér, bara ”nämen nu är jag lite trött här så då lyssnar jag på kroppen och såsar i soffan med en paradisask eller åtta på magen”. Va? Vad håller jag på med? Uppgivet kan jag bara se på hur min kropp förtvinar och allt jag byggt upp i muskelväg de senaste åren smälter bort för varje soffkväll.

Jag måste ta tag i det här. Måste.

Förövrigt så jävla less på mediemän och deras jakt på ”den perfekta burgaren” nu.

Alltså det är bröd, sallad, kött och dressing HUR SVÅRT KAN DET VARA?

Jag fattar att det är någonting djupt inrotat manligt i den här jakten efter kött och fett i trevlig symbios men va fan.

Om jag snöade in på att flåsjaga den perfekta ceasarsalladen i morgon skulle folk orka lyssna på mitt tjat om krutonger och parmesanflak i, vadå, ett halvt dygn?

Om jag började bygga egna salladsslungor, ägnade sömnlösa nätter åt att få till den perfekta dressingen och vandra omkring hålögd och håglös på jobbet och osa knaperstekt bacon då skulle det inte vara kvinnligt, det skulle vara ett första tecken på sinnessjukdom.