I lördags kväll smällde Malin ner ett paket kräftor på diskbänken hemma hos mig. Och sedan åt vi. Herregud vad vi åt. Det kändes som en långsittning ur någon romarriketskildring där man bara halvligger på en divan och äter och svettas och kräks och äter mer.

Och så pratade vi om livet och relationer och vad Malin ska sjunga på mitt bröllop och kämpig barndom och höstens bevakning av Idol och plötsligt blev Malin konstigt tyst.

Jag tänkte inte så mycket på det utan pratade på och tryckte i mig mörkchoklad. Det tog säkert tio minuter innan jag fattade att något var fel. Då har Malin suttit med migrän i typ en halvtimme och jag har spelat ”Jag mötte Lassie” på högsta volym.

Jaja. Det var en fin kväll tills dess i alla fall.

På söndagen köpte jag min absoluta favorit: cherry coke. Och fortsatte på temat att äta.

Lite hallonbakelser bara. Åt väl tre-fyra stycken.

Jag genomlider ett litet helvete just nu. Klockan 07 i morse påbörjade hantverkarna något som lät som ett försök att välta huset. Och i de få tysta pauserna då visslar de julsånger.

I morse: Jingle bells.

Inom kort börjar de demolera min lägenhet och då blir jag tvungen att ta mitt pick och pack och flytta till killen jag träffat.

Så nervös över det här. Fatta att jag träffat honom för bara några månader sedan och nu ska jag dyka upp hos honom med någon resväska och bara ”hej hej här är jag och mina märkliga vanor som du måste dras med några månader framöver”. Om jag hade fått styra över det här hade jag besparat honom mitt riktiga jag några år till men ja, ja.

Har redan lite försiktigt försökt förankra att det KAN hända att jag:

Äter knäckebröd med 3 cm tjockt lager cream cheese.

Går och lägger mig direkt efter jobbet, vaknar tre timmar senare och är på jävligt dåligt humör.

Äter vispad grädde med sked.

Blir full och somnar på soffan med kläderna på.

Men sen har jag aldrig påstått att jag är någon charmig tjej heller.

Ibland, när jag är på min cyniska topp, tänker jag:

Jaha, helg igen då. Vad ska man hitta på? Det gamla vanliga: Köpa något (för) dyrt som sitter (för) tajt, dricka sig (för) full, prata (för) mycket, göra något jävligt dumt, förslagsvis spilla rödvin på någon eller bara bråka med sin kille, vakna med ångest, äta alldeles för mycket, tänka att man ska gå till gymmet – inte gå till gymmet och vara besviken på sig själv för att man inte gjorde det, se någon irriterande usel Adam Sandler-komedi på TV3 och ha dåligt samvete över det där disk- och tvättberget som inte blir mindre direkt och den där räkningen som borde ha varit betald för nån vecka sedan. Plus att man borde ha ringt mormor.

Men då är det ju redan måndag.

Det är en jävla massa hantverkare som ränner i mitt trapphus just nu.

Och nu drar jag allihop över en kam och konstaterar: HERREGUD vilka barnsliga idioter till människor.

De gör förmodligen allt annat förutom att byta stammar och renovera kök just nu. Vad sägs om att leka tagare i trapporna? Eller fäktas med träpinnar? Eller bara stå och hänga i valfritt hörn i trapphuset och snacka sport? Eller vissla på den sämsta skitlåt de kan komma på (förslagsvis något med Eiffel 65)?

Som jag berättat tidigare har jag ju ingen dusch i lägenheten, vilket innebär att jag får gå ut på gården, ner i tvättstugan och använda duschen där. Med hantverkarna närvarande är det som att fridansa insmord i blod mitt i en flock av lejon. Det är rent av omöjligt för dem att låta bli att kommentera det faktum att jag går förbi:

– Dags att gå till badet igen då.

– Tvåla lugnt.

– Glöm inte halksockorna.

Släntrade ner 07.40 i morse i min grå luggslitna morgonrock varpå någon idiot i reflexbyxor utbrister ”snygg aftonklänning”.

Jag är allvarlig när jag säger att jag slår ihjäl någon snart.

I går fick jag i uppdrag att sparka in några öppna dörrar i krönikeform (eller ja, jag fick ju så klart ta ställning helt själv).

Så då kastade jag mig i soffan, tryckte i mig choklad (väldigt Blondinbella) och skrev ihop något om TV6 kommande storsatsning ”Den sista dokusåpan”.

TV6 kallar sin storsatsning ”Den sista dokusåpan”.
Man kan ju hoppas.

Det var väl någonstans där 2005.
Iförd en guldig maxiklänning hasade Nalle Knutsson omkring på dammiga indiska gator med ett kamerateam hack i häl.
”Club Goa” i TV3 var dokusåpan där man skrapade ihop crème de la crème – eller ska vi kalla det spillrorna? – av de dokusåpakändisar som poppat upp under åren.
I den bästa av världar hade fenomenet dokusåpa dött där och då – mest lägligt i samma stund som någon gammal ”Villa Medusa”-deltagare anlände till Goa och levererade citatet ”fan vad indier det är överallt”.
Om jag hade fått styra och ställa skulle dokusåpans gravsten redan vara lite grönmossig och bara en uttråkad pensionär hade varit orsaken till att ogräset runtomkring inte vuxit sig två meter högt.
Men det vet vi ju att så inte är fallet. Dokusåpan omhuldas av tv-kanalerna som om den vore en bortskämd, fet femåring som skriker om det serveras annat än jordgubbsmilkshake och pommes frites: ”Självklart lilla dokusåpa ska du visas i en säsong till om du nu verkligen vill det”.
Och det blir värre.
I går kom nyheten om att TV6 ska satsa på en ny dramaserie i vår. Den ska handla om zombies och beskrivs som en blandning mellan ”Blair witch project” och ”Zombieland”.
Gott så.
Men skådespelarna är inte vilka som helst.
Nej, nu förtränger vi allt vad Joel Kinnaman och Alex Skarsgård heter och tänker i stället: Jockiboi, Meral Tasbas och kräk-Eva.
Vad svenska folket har gjort för ont för att förtjäna den här smörjan är det ingen kanalansvarig som förklarar. I stället hojtar presschefen Max Lagerbäck ljudligt om ”troligtvis den mest dramatiska dokusåpa vi någonsin har sett”.
Det är med sorg i sinnet jag läser att ”Robinson”-Robban ska spela mot Daniel Paris.
Någonstans trodde jag att vi kommit längre. Att vi börjat fjärma oss från trash-teve. Att vi kräver kvalitet framom vilsna själar som super och munhuggs.
Men nej. Det är med dokusåpan som med den där envisa myggan i rummet när du ska sova.
Det är bara slöseri med energi att fäkta vilt omkring sig med en ihoprullad tidning.
Det bästa är att knipa igen ögonlocken och pressa kudden mot huvudet.
Om man trycker riktigt hårt hör man inte Jockibois fyllevrål.

Jag köpte lite plockmat förra helgen och åt.

Funderar på att göra det i helgen igen, faktiskt.

Folks!

Livet bara passerar här nu.

I tisdags var jag på Polarpriset. Måste ju här understryka att jag har lite svårt för sådana här sammanhang. Känner mig som Sally, om ni minns henne. Eller, för att citera Persbrandt i dagens intervju ”Jag är jävligt dålig på att mingla. Jag sitter hellre på en pizzeria på Hornsgatan”.

Men, men. Patti Smith är ju cool hur som helst och jag tröstar mig med att hon nog inte heller är något stort fan av galor av olika slag.

Och i går var det Rockbjörnenfest på Gröna Lund! Vi var så många reportrar och fotografer som jobbade att det kunde ha varit jordens undergång som liverapporterades.

Träffade Håkan Hellström på presskonferensen. Det finns ingenting ont i honom. Han frågade om jag jobbade på ”Aftonbladet puls”. Jag bara ”mmm visst”. Hade inte hjärta att påpeka att den bilagan varit död i många herrans år.