Det tog mig lång tid att behärska en snowboard. Skidor gick okej, men bräda var ett helvete, med liften och alltihop. Jag vacklade omkring i backen som ett nyfött rådjur med fastknutna ben.

Min ex-kille tog sig an min okunskap med stor entusiasm. Stod i backen och ropade om svängar, kroppsvikten, ”blicken framåt” och satte en kexchoklad framför näsan på mig när jag halvvägs ner för backen rasade ihop i en hög och mumlade om att jag ”aldrig tänker ställa mig upp igen”.

Och det var ju snällt av honom.

Så gick det några månader. Vi satt på en bar i Helsingfors och jag minns inte exakt hur men jag fick reda på att jag inte var den första flickvännen han lärt upp i skidbacken. Jag var väl snarare den tredje om jag förstod saken rätt.

Den svartsjukan jag kände då. Herregud. Jag fick lägga band på mig för att inte ställa mig upp och göra den största scenen i nutida finländsk historia. Jag kunde ha dödat! (Om inte en människa så åtmistone ett husdjur av något slag, typ en labrador).

Det kändes så lumpet och förljuget alltihop. Där har jag vinglat omkring i backarna, visat mig från mina allra sämsta sidor, låtit honom underhållas av min klumpighet – och så visar det sig att det här är någonting han gör på rutin. Inte konstigt att han var så tålmodig och visste exakt vad han skulle göra för att få mig på fötterna – HAN HADE JU GJORT DET FÖRUT! TVÅ GÅNGER!!!

Fy fan.

Det var inte direkt harmoni på hotellrummet den kvällen, kan man säga.