I dag har jag hängt runt på pressdagen av Bonde söker fru. Men det var inte det jag tänkte ta nu. Jag tänkte berätta en sorlig historia. För drygt tre veckor sedan så tappade jag lusten att gå på gymmet. Och det kanske ni skrattar åt och rycker lite slappt på axlarna och skrockar ”vilken lust höhöhö?”. Men här vill jag understryka att gymmet har varit min tillflyktsort sedan jag var 16. Oavsett krigsrubriker om snökaos eller mina depressioner eller diverse husdjursdödsfall i familjen så har jag alltid släpat mig dit. Och jag har alltid gått därifrån med aningen lite mer livslust. Så vad fan är det som händer nu?

Jag har ingen lust över huvud taget. Det känns som att jag hasar omkring med förlamade ben. Om jag orkade – vilket jag inte orkar – titta ner på benen så skulle jag upptäcka att de släpar en halv meter efter mig hela tiden. Det har aldrig lockat så mycket att gå hem, kasta mig på soffan och titta på Adam Alsings show och sedan ligga avslagen resten av kvällen. Fy fan. Och det värsta är att jag bejakar det här på äkta Blondinbellamanér, bara ”nämen nu är jag lite trött här så då lyssnar jag på kroppen och såsar i soffan med en paradisask eller åtta på magen”. Va? Vad håller jag på med? Uppgivet kan jag bara se på hur min kropp förtvinar och allt jag byggt upp i muskelväg de senaste åren smälter bort för varje soffkväll.

Jag måste ta tag i det här. Måste.