På tunnelbanan i morse. Stirrar i dörrarnas glasfönster. Utanför svischar det förbi mörka tunnlar. Jag ser så jävla trött ut, somnade sent i natt. Det sitter en medelålderskvinna några platser bort. Det ser ut som om hon gråtit, men hon är väl bara trött som alla andra, dessutom är väl inte huden kring ögonen är väl inte vad den en gång var. När jag tänker på åldrande tänker jag på Malin i Saltkråkan, skådespelerskan Louise Edlind, hur vacker hon var då det begav sig och med vilken värdighet hon har åldrats i takt med att huden har säckat ihop, gett upp och lagt sig i veck. Det finns en air av elegans kring henne, som att hon får en dos värdighet varje morgon när hon parfymerar sig.

Den här kvinnan på tunnelbanan är också elegant. Kanske kunde hon ha rullat den beiga kappan några gånger i morse, det är hårstrån på den men vem fan har inte hårstrån på kläderna.

Jag tänker att där sitter hon. Med kanske 40-50 år bakom sig. Många rödvinsmiddagar, en uppsjö med skratt, kanske har hon blivit bränd av sin livs kärlek någon gång, kanske har hon legat i en hög på köksgolvet och tänkt att ”nu gör det så ont, nu dör jag” av sorgen, men hon har rest sig, hon har tagit på sig sin beiga kappa och tagit sig vidare i livet. Hon har många år framför sig.

Det har jag med.

Troligtvis kommer våra vägar aldrig att korsas. Om jag tog mig tiden, slog mig ner där bredvid henne i rusningen kanske vi skulle kunna ha ett fint samtal, möjligen har vi till och med någon gemensam nämnare, någons kusin som jobbat på ett ställe där hennes systerson gått i förskola, eller så. Om det vore en film hade vi blivit vänner, men i realiteten skulle vi nog bara ha några trevande, trevliga minuter med varandra.

Självklart stannar jag inte upp och pratar med henne. Man gör ju inte så, bara fyllon och sinnessjuka stannar upp och pratar med folk på tunnelbanan. Jag bara står där och stirrar i några minuter och sedan är vi framme vid centralen och där går jag ut och vidare med livet.

Och hon med sitt.

Lousie Edlind.