Folk brukar fråga om jag kan finska. Jag kommer ju från Åland som förvisso är svenskspråkigt, men det hör ju till Finland. Jag brukar svara att jag i alla fall BORDE kunna finska.

Efter att ha läst språket i nio år i skolan plus extrakurser på sidan av, jobbat som barnflicka i en helfinskspåkig familj plus att jag varje sommar hela min uppväxt utsatts för irriterande finska turister med chipsreklamkepsar i min hemstad Mariehamn tycker man ju att jag skulle behärska ett vanligt telefonsamtal.

Nja.

Så här lät det i går när jag ringde till Helsingfors flygplats (översatt till svenska här då) för att ta reda på om Britney Spears eventuellt var på inkommande i ett flyg från Malmö.

Jag: – Hej, talar du finska?

Flygplatspersonal: – Ja!

Jag (på svenska): – Okej bra.

Flygplatspersonal (på finska): – Vad har du för ärende?

Jag: – Va?

Flygplatspersonal (på finska, med övertydlig ton som om han pratade med en dement eller ett dagisbarn): – Vad har du för ärende?

Jag (hackig finska nu): – HAHAHA, oj förlåt. Talar du SVENSKA!?

Flygplatspersonal: – Nej tyvärr.

Jag: – Okej, jag försöker på finska då.

Flygplatspersonal (ointresserad, vill egentligen bara lägga på, gå hem och ligga med sin flickvän/spela skiten ur sin polare i WOW): – Ok.

Jag (entusiastisk på eftertänksam finska): – Britney Spears har ett flygplan! Jag undrar när hon slutar med det.

Flygplatspersonal (samma korta ton som när du möter en bekant som aldrig slutar prata och du markerar din olust att föra konversationen vidare genom att låta lite stressad och flåsig): – Va? Vad menar du?

Jag (försöker igen): – Britney Spears åker flygplan. När i Helsingfors är hon?

Flygplatspersonal: – Ursäkta men jag förstår dig inte.

Jag (vägrar ge upp!): – Ett flygplan i Helsingfors med Britney Spears. När?

(Tystnad)

Jag: – Britney Spears flyger. Kan hon kommer till Helsingfors? 

Flygplatspersonal (suckar): – English?

Jag (nedslagen över mitt fiasko): – … yes.