Jag bläddrar omkring i Aftonbladets sinnessjukt digra arkiv och Uffe Larsson fladdrar förbi. Få programledare har talat till mig så som Uffe Larsson gjorde. Han var min absoluta mysfarbrorfavorit. Jag minns när min mormor bäddade ner mig i soffan, TRYCKTE in filten under kroppen så jag blev paketerad som en mumie, rörde ihop hett vatten med mjölk och massor med socker, bredde mackor och la på tjocka skivor ost och så tittade vi på Söndagsöppet.

Underbara Uffe. Underbara söndagar med Uffe. Trygga fina Uffe. Uffe var en man som man ville krama. Bengt Magnusson är inte en man vill krama. Steffo Törnqvist vill man definitivt inte krama. När jag ser Uffe Larsson flaxa förbi i arkivet så fantiserar jag hur jag får syn på honom tvärsöver ett rum, hur jag tar sats, springer och hoppar upp i famnen på honom och han blir alldeles paff, men skrattar från hjärtat och sedan slår det mig när jag sitter här och researchar och egentligen ska tänka på någonting helt annat – Uffe Larsson är död.

Den här insikten slår mig då och då och det är fan lika jobbigt varje gång.

Han finns inte mer.

Fy fan vad det gör mig ledsen.