När jag var nybörjare på Aftonbladet skickade någon dåre till chef mig till Östersund för att jaga George Clooney under filminspelningen för ”The American”. Det här var två år sedan. Jag var knappt torr bakom örona, och jobbet gick väl inget vidare, men jag mötte i alla fall en finsk journalist som hette Katti. Hon kunde inte sluta yra om min kollega Niklas. Nu hade hon bara sett honom på en bylinebild men ändå – hon tyckte att han var ”en skittjusig kille” (hon sa tjusig, inget skämt). Jag muttrade bara till svar för på den tiden tyckte jag att Niklas var en dryg jävel, men hon gick på och gick på om att han var precis hennes typ och hans oemotståndliga Ben Affleck-drag och jadajada. 

Till slut fick jag nog och sa: han är dryg och ilsken och hälsar knappt och än mindre har han vett att tilltala folk på ett trevligt sätt men visst, jag kan framföra ditt intresse.

Då blev hon tyst.

Men.

Tid har gått. Niklas har för länge sedan börjat prata och hälsa och allt sånt där. Nu sitter vi bredvid varandra. Det har tagit sin tid att fatta tycke för honom, han är inte lättjusad om man säger som så. Men när man väl börjat går det inte att sluta. Nu har han tagit rollen som min bloggcoach, ett jobb han tar på stort allvar och det innebär i stora drag att han lyssnar på vad jag säger och då och då säger (allvarsamt):

– Där har du en blogg.

Dessutom lyckas han alltid ställa ner en cola light på mitt skrivbord precis när jag behöver den som mest. Bara en sån sak.

Häromveckan stod det helt klart att Niklas är en alltigenom god människa.

När vi har pratat om vissa produkter, hönökaka och prinsesstårta till exempel. Då säger han:

– Sara (flickvännen) skulle gråta av glädje om hon fick prinsesstårta i dag.

Han bara slår fast saken. Det går aldrig så långt att han faktiskt pallrar sig i väg och köper den där produkten som får hans flickvän att gråta av glädje. Nej. Det stannar vid konstaterandet. Nog var det väl självaste fan, tänkte jag. Till slut fick jag nog och skickade hem honom med en påse ostbågar för att Sara skulle bli glad.

På kvällen mms:ade han en bild på henne med en keps på huvudet och påsen med ostbågar: ”Du kom med cheese puffs. Jag köpte en keps för 700 spänn. Men Sara är ändå lika glad för båda presenterna”.

Här har han jobbat i det tysta. Han är en underbar människa i smyg.

Det skär i mitt hjärta när jag tänker på hur fint det är.

Niklas. Han är som en hundvalp. Krävande och störig till en början men om man orkar och står i så får man utdelning för allt slit. Och nu när vi tragglat oss genom valpåren ska han sluta. Det är otroligt sorgligt. Både för Aftonbladet och för mig.

Och hur det ska gå med mitt cola light-beroende vill jag inte ens spekulera i.