Jag känner igen en efterfestsläntrare när jag ser den.

Främst för att jag själv försatt mig i den situationen så många gånger: man vaknar upp på någon stenhård Ikea klippansoffa med huvudvärken från helvetet. Blickar ut över ett slagfält bestående av vinflaskor och ciggfimpar och kanske någon okänd mörkhårig 22-åring som sover med öppen mun på en pinnstol. Lägenheten badar i ljus så varför, gud varför, ligger man fortfarande där med skrynklig klänning och utsmetat smink?

I bästa fall har man inte tappat bort mobiltelefonen och kan ringa en taxi. Men tyvärr är den oftast ”på vift” just efter sådana här påfrestande nätter. Den okända 22-åringen pallar man ju inte väcka, eftersom man:

1. Inte besitter någon information om eventuell medfödd hjärtsvikt och då är det lika bra att inte väcka/skrämma livet ur honom med sin vedervärdiga look.

2. Inte orkar göra något större grävjobb kring huruvida det har hånglats eller inte hånglats.

Så då får man gå. Walk of shame som folk brukar kalla det. Själv tycker jag att det är ett alldeles för lättsamt uttryck för den tortyr man tvingas genomlida när man ragglar gata upp och gata ner (varför kan man aldrig gå på efterfest i sina egna kvarter?).

Min värsta gång var när solen sken, klockan var 13 på dagen och jag var tvungen att gå längs med en av Ålands mest trafikerade vägar. Hade till och med tänkt ut en plan, om någon frågade skulle jag vifta bort min illröda klänning och 12-centimetersklackarna genom att hävda att jag var bjuden på vernissage (som om det skulle hända att jag skulle gå på vernissage en söndag!!).

Till saken då: Den senaste veckan har jag sett två efterfestsläntrare. En på bussen i dag, och en man på strandpromenaden här i Årsta som fortfarande hade sovränder kvar i ansiktet, en illa tilltygad rosarandig skjorta och finputsade skor 🙁

Och jag kunde bara tänka: fy fan. FY FAN!

Fy fan vad jag aldrig vill leva det livet igen.

(Ser ni mig väl komma haltande längs Hornsgatan med mascara ner i urringningen nästa söndag kring lunch…).