”Så mycket bättre” i lördags då. Jag fascineras så oerhört av Eva Dahlgren. Inget hon gör är flamsigt eller tramsigt. Inte ens när hon drar på sig en kanindräkt. Det finns ett allvar, nästan något majestätiskt över allting hon tar sig an. Eva Dahlgren går inte – hon skrider fram. Hon pratar inte – hon samtalar eller brer ut orden. Jag älskar det. Speciellt i kontrast till Lena Ph som ständigt försöker dölja sitt bedrövliga artistskap med att svinga läderjackan ovanför huvudet. Jag skulle vilja leva ut den här Eva Dahlgren-förälskelsen nu. Rama in tavlor, lyssna på varenda skiva, ha henne som bakgrundsbild på telefonen, läsa allt jag kommer över.

Men jag kan inte tillåta mig själv att göra det. Jag orkar inte vara DEN människan som har tittat på ett underhållningsprogram i TV4 och ”upptäckt” Eva Dahlgren. Så som folk ”upptäckte” Plura förra året. Att jag först nu ”sett” en av Sveriges största artister. Hade jag inte bilder på henne inramade sedan tidigare, ska de definitivt inte ramas in nu för att jag tittat på ”Så mycket bättre”. Jag får skylla mig själv att jag inte gjort det tidigare. Ja, det får jag göra. Jag får fan skylla mig själv.