Vissa saker behöver man lite distans till för att kunna prata om.

Som förra söndagens träningspass, till exempel.

Jag bad min PT Micke om ett helvetespass. Ett pass där jag antingen skulle svimma eller kräkas.

Alltså.

Vi kan säga så här: i mitt vuxna liv har jag aldrig blivit utsatt för någonting liknande.

30 hopp upp på en bänk. 30 sqauts med nån himla medicinboll som skulle kastas upp mot en vägg. Plus en kilometers löpande i korridor. FEM GÅNGER OM! Fick kräkreflexer ett par gånger och då hojtade han:

– Och kräks gör vi i papperskorgarna!

Och det var inte slut efter det! Björngång fram och tillbaka fram och tillbaka tills jag ramlade ihop i en hög.

Och då – då släpade han in mig till gymmet och bad mig svinga en jävla kettlebell tills det började hoppa små enhörningar och andra märkliga djur framför ögonen.

Herregud.

Och i går var det dags igen att hoppa upp på bänk. Jag vet, det låter meningslöst, men han inbillar mig att det ska vara väldigt bra för spänsten (dessutom är det kul).

Kolla det här. Jag kan aldrig se mig trött på klippet när min PT hoppar (och slår sig).