Jag känner att informationen från min sida är bristfällig. Men jag skriver ju krönikor också.

Varje lördag i Aftonbladet, bläddra tills du hittar en sida som det står ZANDRA på. Där skriver jag om ett och annat.

Dagens krönika ser till exempel ut så här:

 

Jag har ju blivit romantikskadad.
Det är bara att konstatera och gå vidare i livet, tänkte jag säga, men det är det ju fan inte alls.
Nej.
För skadan dyker upp och stör titt som tätt.
Rätt ofta nu för tiden om jag ska vara ärlig.
För några veckor sedan packade jag tre IKEA-kassar, eller ja, snarare tryckte frustrerat ner tröjor bland hudkrämer och klackar, och drog från min kille.
Jag har bott hos honom tillfälligt medan min lägenhet renoveras och nu började vi bråka och jag fick nog och jag kan ju inte tala för honom men jag tror nog att han också var rätt less på mitt drällande i hans etta i Hornstull.
Så jag gjorde en väldigt dramatisk och filmisk sorti och inbillade mig att ja, nu lär det väl dröja en sisådär två dagar innan han inser att han inte kan leva eller andas utan mig och skickar 300 nallebjörnar/rosor/post it-lappar med texten ”kom tillbaka”.
”För vadå?” resonerade jag för mig själv – romantikskadad som jag är – ”så hade ju Richard Gere gjort om det här var en romantisk komedi med Julia Roberts”.
Frågan är om Geres karaktär hade nöjt sig med nallebjörnar, nej det är klart, det hade han inte gjort, han hade ringt Manpower och anlitat 500 män i frack som ylat Bryan Adams ”Please forgive me” utanför fönstret. Eller så hade Julia fått en karta och uppdraget att orientera sig runt halva stan för att slutligen hitta en skrynklig lapp med en adress som leder till en väl dold men sjukt mysig restaurang där Gere sitter vid dukat bord med en uppkorkad svindyr vinare framför sig och säger ”kan du någonsin förlåta mig?” (fast på engelska då så klart, men det fattar ni ju).
Men nej. Så blev det ju inte.
Verkligen inte.
Dagarna gick och det var bara tyst.
Som om cirkusbröderna Bronnett stod vid min killes öra och viskade ”Och nu får vi be om största möjliga tyssssstnad” dag ut och dag in.
”Men man kan ju inte räkna med att livet ska vara som i en romantisk komedi” tänker du. Nej, jag vet. Så mycket sjukdomsinsikt har jag, jag fattar att allt jag begär är helt orimligt.
Det händer ju inte! I verkliga livet står inte 500 män i frack och skriksjunger utanför fönstret. I den novembergrå verkligheten fick jag dra i väg ett sms och be om att vi skulle ses. I filmen om mig själv fick jag i stället möta honom på Långholmens värdshus och be om ursäkt för att jag bara drog. Säga att jag inte klarar mig utan om honom, att han är värd så mycket mer än en känslomässigt rubbad människa som överreagerar, dramatiserar och bråkar, att jag hoppas han står ut ändå, att han vill fortsätta vara med mig.
Och i allt här så slår mig aldrig tanken att det ju faktiskt är upp till mig.
Att det är jag som regisserar filmen om mitt liv.
Att jag får se till att skapa den där romantiska Richard Gere-historien om jag så gärna vill ha den.
Ingen annan kommer ju att göra det.
Och sen kan jag bara hoppas på att folk vill spela med mig.
Med risk för att bli hånad och utskrattad för all svulstig romantik.
Men det är väl å andra sidan en risk alla filmskapare får ta.