Jag hör folk som säger att de haft ätstörningar och nu är fullt friska. De kan plocka i sig vad som helst utan en tanke på hur det påverkar kroppen. Kanelbullar hit och pastasåser dit. Vilka hjältar, tänker jag. Men inte utan en viss misstänksamhet. För har man en gång varit i ätstörningsträsket är det ingen petitess som man bara vecklar ihop och stoppar under sängen som en dammig träningspryl från tv-shop.

Är det verkligen möjligt? kan jag fundera.

I dag varken svälter jag mig själv eller kräks upp maten.  

Men det fanns en tid då jag bröt ihop på sängkanten, när jag fått nog och berättade allt för mamma. Då hon fick stå utanför toadörren och ”hålla vakt” efter att jag ätit en ostmacka. Samma period bestämde jag mig ofta för att äta lunchmat i skolan, för att vara som alla andra åt jag potatismoset och köttbullarna. Sedan kom ångesten, att jag ätit för mycket, att jag förstört det ”lyckade” svältdygnet jag hade bakom mig och under tyskalektionen efteråt var jag tvungen att gå ut från klassrummet för att få bort maten, ångesten, från kroppen. ”Låt maten vara kvar i magen nu” sa mamma efter varje måltid och jag lyssnade. Till slut. För jag orkade inte fortsätta.

Min kompis blev väldigt, väldigt sjuk. Hon fick skjutsas runt i rullstol eftersom hon inte orkade stå på benen längre. Matångesten hade tagit över henne, styrde henne totalt och trots att läkarna sa åt henne att hon måste sluta, gång på gång, så tog det lång tid innan hon började äta igen. Sjukdomen tog år av hennes liv. Ungdomsår hon aldrig får tillbaka.

Jag slutade innan jag fick läggas in och börja äta framför en övervakare. Jag slutade, men jag har fallit tillbaka många gånger under åren.

I dag tänker jag att jag inte har några större problem. Men det är en lögn.

Bara för att jag inte kräks eller svälter betyder det inte att mitt tankesätt är friskt. Jag önskar att mitt liv skulle kretsa mindre kring ätande, jag önskar man kunde få ett friskt förhållningssätt till mat i julklapp: här, varsågod jag tänkte att du skulle få pröva på att äta utan ångest under ett år.

Jag vill att ätande ska vara någonting HELT problemfritt, något man bara gör för att få energi för att leva.

Inte sitta här och vara 24 år och fortfarande slåss med tankar som ”åt jag för mycket nu?”, ”ska jag äta eller ska jag inte äta det där?”, inte känna att en dag är ”förstörd” för att jag ätit en glass, inte låta en patetisk kaka till fikat finnas kvar i huvudet åtta timmar senare.

Jag vill bara sluta tänka på mat.

Ska det vara så svårt?

Herregud, det finns ju så mycket annat som är mycket viktigare i livet. Släpp den här himla maten.

Släpp den sa jag!

Släpp. Maten. FÖRIHELVETE!

Tänker jag. Och så är jag där igen. Tänker på mat.

Tänker på att jag inte ska tänka på mat.

Gud det är ju rätt skrattretande, när allt kommer omkring.