”Kärlek är ändå det vackraste som finns” säger jag till min pt (man vet att man har ytterst begränsat umgänge när man nästan uteslutande diskuterar livet med sin tränare).

”Kärlek är det vackraste som finns” härmar han med tillgjord pipig röst. Och så går han på om att tvåsamhet är något man fått inhamrat i huvudet sedan man var barn. Att det är en sådan jävla hetsjakt på att hitta rätt att man struntar i att ens göra ett tafatt försök att hitta sig själv. Han menar att den kärlek man får från en partner kan man lika gärna få från vänner och familj.

Jag vet knappt vad han pratar om. Pojkvänsknarkare som jag är. Har haft relationer konstant i 12 år nu. Jag vet exakt hur det är att sitta där som Agneta Sjödin när relation efter relation efter relation går åt helvete och mumla om att ”skiljas är att dö en smula” mellan gråtattackerna.
Jag är inte dum. Jag fattar att det är någonting som är skevt. Jag ser det absolut som en svaghet att jag inte vet om jag klarar av att vara ensam.

Samtidigt: jag lämnar ut mig själv, sätter mina känslor i handen på någon annan och säger ”här, gör vad du vill”.

Jag ångrar ingenting.

Jag kan titta tillbaka på mitt liv när jag är 80-årig rynkig kärring och kontatera att jag vågade.