– Fattar du hur stor del av livet jag sitter och glor på dig, brukar min kollega Jon Forsling säga.

Och visst, han får se mig bygga takhöga staplar av cola light-burkar, höra min bräkande åländska i telefonintervjuer och se mina sneda hörntänder där det alltid fastnar matrester, i princip åtta timmar om dagen. Måndag till fredag.

Det är mer än vad han ser sina barn och sin blivande fru Jessica till vardags. Det är väldigt konstigt.

För han har inte valt mig. Jag har inte valt honom.

Med tanke på att Stockholms plaskdamm till mediesfär är proppfull så kan man ju inte direkt vara kräsen när det kommer till kollegor. Nej, man får tacka och ta emot och slå sig ner i det gråa kontorslandskap med de människor som nu råkar sitta där när/om man lyckas komma över ett jobb. Då hjälps det inte om det är en skock av smygrasister eller ohygieniska näspetare eller böghatare eller allmänt störiga besserwissertyper.

Men. Nu har jag – tack gode gud – inte hamnat med idioter!

Aftonbladets nöjesredaktion är hög av fina människor. Och när jag sitter här och tänker på hur bra jag hamnat, hur fina alla är så värker det lite lite i brösttrakten och jag vill bara gå runt och viska till alla hur mycket jag tycker om dem och på vilket sätt just de är viktiga och begåvade.

Men orka vara den psykokärringen.

Min kollega Jon ställer Carl Bildt mot väggen i New York (just den här dagen slapp han se mig stapla colaburkar).