På lunchen pratade vi om det deppiga i festliga tillställningar där ingen dyker upp.

Det fick mig att tänka på min 20-årsdag. Som jag hade kämpat och förberett. Bakat cupcakes, chokladcookies och skit. Bakverken var staplade som jättelika pyramider, jag hade dj i lägenheten, discokula!, en miljard tända ljus, bål, drinkar, hotshots, min klänning var svindyr och bara håret hade väl tagit minst två timmar att piffa till. Jag hade bjudit drygt 40 personer. Minst 30 skulle komma.

Men jag hade gjort nybörjarmisstaget att säga till folk att de ”fick dyka upp lite när det passade”.

Det VÄRKER i magen fortfarande när jag tänker på de där timmarna från klockan 19 vankade omkring och drack för mig själv.

Hur jag satt i vardagsrummet och rörde om i min perfekt blandade gin & tonic och försökte hålla humöret uppe.

Folk kom ju sen. Vid niesnåret snubblade de jävlarna in.

Inte fattade de att de traumatiserat mig för livet.