Arkiv för November 2011

- Sida 2 av 6

Man vill ju bara gå och hålla någon i handen. Eller?

av Zandra Lundberg
Jan+Karlsg%C3%A5rden+i+vinterskrud+i+februari+2011.jpg

Det är lilla jul i morgon. Det är en finsk/åländsk tradition som går ut på att fira jul i miniformat.

Max en meter hög julgran, små presenter, måttligt med pepparkakor och glögg. Det enda som är supersize är fyllan, men det är ju valbart.

På Åland finns en marknadsplats som heter Jan Karlsgården där det ordnas en lilla julmarknad varje år. Jättemysigt. Man kan köpa tovade äpplen, fruktkakor som små skrynkliga tanter har bakat och mitt i allt det här står det garanterat någon liten barnkör pimpad med luciaglitter.

Min kompis Kajsa hade i många år som sitt stora mål att:

1. Hitta en kille.

2. Gå på lilla julmarknaden på Jan Karlsgården och hålla honom i handen.

Det var en jävla kamp, vill jag minnas.

Och jag vill dra mig till minnes att jag ett år faktiskt hade en pojkvän som jag åkte dit med och också höll i handen. Synd bara att han hade dragit en vrålfylla dagen innan och väl hade sisådär 1,5 promille i blodet när vi slirade omkring i leran mellan de skränande barnkörerna. Nåväl.

Hade vi inte stött på några av mina släktingar och jag var tvungen att presentera honom och hans rödsprängda ögon och starkölsandedräkt så hade det väl varit helt okej.

Eller nej, vad hittar jag på nu.

Det var inte okej. Och vår ”relation” höll inte ens till riktiga julafton. Så mycket för att hålla nån i handen.

Bild 3.png Bild 1.png

Kajsa och jag för några år sedan (nej jag vet inte heller vad jag har runt huvudet).

Slut.

av Zandra Lundberg
-1.jpg

Herrejävlar. Livet är som en hinderbana i Robinson. Man har stressar andfått framåt över och under olika hinder. Duckar och hoppar, sliter och kämpar, flåsar och slår sig.

Jag hatar känslan av att saker tar slut. Det känns som bara några veckor sedan jag packade in mig i en taxi och åkte och träffade årets bönder för första gången i Nacka. Och nu är det snart över.

En, helt annan, men ändå liknande ångest jag tampas med är den att frukostmackorna här nere i fiket på hörnet ska ta slut. Jag har nu börjat ta ett tidigare pendeltåg för att jag är livrädd att bli utan frukost. Har försökt bena i det men kan inte komma fram till vilket barndomstrauma det här bottnar sig i.

Djup människa man är.

Bonde söker fru och frukostmackor.

Aja.

Superkropp vs. frosseri.

av Zandra Lundberg

Man skulle ju tycka att ett gäng tusenlappar i månaden på en gladiator-PT vore motivation nog att sluta äta ballerina kladdkaka på kvällarna.

Men uppenbarligen fungerar det inte på det viset.

ballerina-kladdkaka.jpg

Vid skrivbordet intill.

av Zandra Lundberg
Bild 2.jpg

När jag var nybörjare på Aftonbladet skickade någon dåre till chef mig till Östersund för att jaga George Clooney under filminspelningen för ”The American”. Det här var två år sedan. Jag var knappt torr bakom örona, och jobbet gick väl inget vidare, men jag mötte i alla fall en finsk journalist som hette Katti. Hon kunde inte sluta yra om min kollega Niklas. Nu hade hon bara sett honom på en bylinebild men ändå – hon tyckte att han var ”en skittjusig kille” (hon sa tjusig, inget skämt). Jag muttrade bara till svar för på den tiden tyckte jag att Niklas var en dryg jävel, men hon gick på och gick på om att han var precis hennes typ och hans oemotståndliga Ben Affleck-drag och jadajada. 

Till slut fick jag nog och sa: han är dryg och ilsken och hälsar knappt och än mindre har han vett att tilltala folk på ett trevligt sätt men visst, jag kan framföra ditt intresse.

Då blev hon tyst.

Men.

Tid har gått. Niklas har för länge sedan börjat prata och hälsa och allt sånt där. Nu sitter vi bredvid varandra. Det har tagit sin tid att fatta tycke för honom, han är inte lättjusad om man säger som så. Men när man väl börjat går det inte att sluta. Nu har han tagit rollen som min bloggcoach, ett jobb han tar på stort allvar och det innebär i stora drag att han lyssnar på vad jag säger och då och då säger (allvarsamt):

– Där har du en blogg.

Dessutom lyckas han alltid ställa ner en cola light på mitt skrivbord precis när jag behöver den som mest. Bara en sån sak.

Häromveckan stod det helt klart att Niklas är en alltigenom god människa.

När vi har pratat om vissa produkter, hönökaka och prinsesstårta till exempel. Då säger han:

– Sara (flickvännen) skulle gråta av glädje om hon fick prinsesstårta i dag.

Han bara slår fast saken. Det går aldrig så långt att han faktiskt pallrar sig i väg och köper den där produkten som får hans flickvän att gråta av glädje. Nej. Det stannar vid konstaterandet. Nog var det väl självaste fan, tänkte jag. Till slut fick jag nog och skickade hem honom med en påse ostbågar för att Sara skulle bli glad.

På kvällen mms:ade han en bild på henne med en keps på huvudet och påsen med ostbågar: ”Du kom med cheese puffs. Jag köpte en keps för 700 spänn. Men Sara är ändå lika glad för båda presenterna”.

Här har han jobbat i det tysta. Han är en underbar människa i smyg.

Det skär i mitt hjärta när jag tänker på hur fint det är.

Niklas. Han är som en hundvalp. Krävande och störig till en början men om man orkar och står i så får man utdelning för allt slit. Och nu när vi tragglat oss genom valpåren ska han sluta. Det är otroligt sorgligt. Både för Aftonbladet och för mig.

Och hur det ska gå med mitt cola light-beroende vill jag inte ens spekulera i.

Bild 1.png

JAG BEHÖVER PENGAR!

av Zandra Lundberg

Jag har en bra nyhet och en dålig nyhet.

Bra nyhet: Jag får ha kvar min lägenhet. Jag har varit orolig att den ska ropas ut på auktion efter den här evighetsrenoveringen. Det skiter väl kanske ni i men för mig är verkligen glada dagar nu. Så konstigt att man kan fästa sig så mycket vid ett utrymme. Det är ju bara några väggar och dörrar och en dålig gasspis. 

Dålig nyhet: Min hyra kommer att chockhöjas i och med renoveringen. Jag behöver PENGAR. Jag mumlar det nu och då på redaktionen. Sitter tyst och jobbar och plötsligt slår det mig att jag behöver pengar och då väser jag för mig själv ”jag behöver pengar”. Ingen konstigheter, bara Niklas som slentrianhöjer på ögonbrynen och ännu en gång bekräftar för sig själv att jag balanserar på gränsen till sinnessjukdom. Funderar på att extraknäcka för heta linjen på kvällarna, läste om någon tjej som gjorde det. Det var tydligen bra betalt och dessutom kunde hon som hon uttryckte det ”stryka samtidigt som hon jobbade”. Nu stryker jag ju inte så mycket, men det verkar ändå bra att kunna ha ”händerna fria” om man säger så.

Jag har ju bara ett problem. Åländskan. Dialekten är ju inte så sexig va. Tänker att jag kanske kan lösa det med en logoped, om Carolina Gynning kan lära sig stockholmska kan väl jag. Men logopeder kostar nog en jävla massa, deras ungar ska väl också ha julklappar osv.

Vid närmare eftertanke måste jag fila lite på den här idén.

Ja det måste jag.

-1.jpg

Med tanke på hur mycket jag håller av min lägenhet är det ju märkligt att den enda bilden jag har därifrån är på någon himla kräftfest. Men ja. Så är det.

Do they know it’s christmas time at all?

av Zandra Lundberg
Bild 1.png

Innan jag började på Aftonbladet var jag chefredaktör på XIT, en åländsk nöjestidning. Orkar inte vara människan som bara ”det var två väldigt lärorika år” men det var fan det. Mycket ansvar, en jävla massa kaffe och underbara människor som sprang kring bena på en. Kan sakna kvällarna på redaktionen med redigerar-Jessica dagarna före lämning så det värker i hela kroppen. Men ska inte gå lipnostalgisk över hela den grejen nu. Nej.

Vart jag vill komma är att vi hade lite humorinslag i tidningen nu och då. Kom att tänka på det när jag snubblade över Band Aid-låten ”Do they know its christmas?”.

Bakgrund till låten: En svulstiga dänga som på 80-talet skulle dra in en jävla massa stålar till svältande ungar i Etiopen. Bland andra George Michael, Bono och Paul Mccartney släppte allt de hade för händerna och joggade till studion för den här charityinspelningen.

I XIT gjorde vi ”nyheten” (det var så klart ett skämt) om att en grupp med ortskända åländska röster, jazzsångerskor och coverbandsångare skulle gå ihop och göra ”Do they know its christmas?” till förmån för barnen på Sottunga i Ålands skärgård.

Ön Sottunga är Finlands minsta kommun med 122 invånare. Finns en frisörsalong och en andelshandel med ojämna öppettider. En eller två ungar i varje årskurs i skolan – och nu till den viktiga frågan – vet de över huvud taget om att det är jul?

Det var väldigt roligt.

Och lite dumt.

Men det var gjort med kärlek, jag lovar.

My Årsta-life.

av Zandra Lundberg

Kan tyvärr inte bjuda på my LA-life så det får bli en inblick i vardagen i Årsta i stället. Håll tillgodo!

-1.jpg

Jag åker pendeltåg för första gången i livet. Och i morse fick jag vara med om min första pendeltågsförsening. En resa som vanligtvis tar 6 minuter tog 45. Första gången jag sett folk vända sig till den okända tjommen bredvid för att förenas i förseningshatet. Jag gjorde inte det, men jag är ju rookie i sammanhanget. Nästa gång.

-2.jpg

Nej, det är inte en semesterbild från Murmansk, det är pendeltågsstationen. Här utanför står det en man och säljer bröd. Jag har inte kikat närmare på hans utbud, men när jag hastat förbi så har jag snabbt funderat över hur konstigt det är att han säljer typ Pågenlimpor från butiken? Jag kanske har helt fel, men så har det sett ut i alla fall.

-4.jpg

Morgonpromenad. Under mina två år i Stockholm har jag promenerat nere vid Årstaviken, från Eriksdalsbadet till Hornstull. Nu vandrar jag på andra sidan. Fram och tillbaka. Med Filip & Fredriks podcastskrikande i örona.

-3.jpg

Och så här ser man ut när man är hemma igen.

-5.jpg

Ulrika jag hyr lägenheten av säger att jag ska ta bussen till ICA Maxi-butiken vid Årsta torg. ”Det är billigare där”. Jag har tänkt att jag ska göra det. Sedan slutar alltihop alltid med att jag släntrar över till Coop nära och tjackar ett äpple och en mjölk för 100 spänn, typ.

-10.jpg

Pizzeria Karavan. Största/godaste pizzorna i Årsta! Finns väl bara en konkurrent men men.

-8.jpg

Så mycket bättre och frukost från Fabrique. Fattar ni att jag bodde sex veckor i Hornstull typ mitt emot Fabrique men inte upptäckte härligheten förrän jag flyttade till Årsta!? Fabrique är bröd- och bullhimlen. Om ni inte visste det tidigare så vet ni det nu.

-12.jpg

Mycket energi går att inte döda Ulrikas blommor. Inte döda blommar. Inte döda blommor. Inte döda blommor. INTE döda blommor.

Jag kan även skriva krönikor.

av Zandra Lundberg

Jag känner att informationen från min sida är bristfällig. Men jag skriver ju krönikor också.

Varje lördag i Aftonbladet, bläddra tills du hittar en sida som det står ZANDRA på. Där skriver jag om ett och annat.

Dagens krönika ser till exempel ut så här:

 

Jag har ju blivit romantikskadad.
Det är bara att konstatera och gå vidare i livet, tänkte jag säga, men det är det ju fan inte alls.
Nej.
För skadan dyker upp och stör titt som tätt.
Rätt ofta nu för tiden om jag ska vara ärlig.
För några veckor sedan packade jag tre IKEA-kassar, eller ja, snarare tryckte frustrerat ner tröjor bland hudkrämer och klackar, och drog från min kille.
Jag har bott hos honom tillfälligt medan min lägenhet renoveras och nu började vi bråka och jag fick nog och jag kan ju inte tala för honom men jag tror nog att han också var rätt less på mitt drällande i hans etta i Hornstull.
Så jag gjorde en väldigt dramatisk och filmisk sorti och inbillade mig att ja, nu lär det väl dröja en sisådär två dagar innan han inser att han inte kan leva eller andas utan mig och skickar 300 nallebjörnar/rosor/post it-lappar med texten ”kom tillbaka”.
”För vadå?” resonerade jag för mig själv – romantikskadad som jag är – ”så hade ju Richard Gere gjort om det här var en romantisk komedi med Julia Roberts”.
Frågan är om Geres karaktär hade nöjt sig med nallebjörnar, nej det är klart, det hade han inte gjort, han hade ringt Manpower och anlitat 500 män i frack som ylat Bryan Adams ”Please forgive me” utanför fönstret. Eller så hade Julia fått en karta och uppdraget att orientera sig runt halva stan för att slutligen hitta en skrynklig lapp med en adress som leder till en väl dold men sjukt mysig restaurang där Gere sitter vid dukat bord med en uppkorkad svindyr vinare framför sig och säger ”kan du någonsin förlåta mig?” (fast på engelska då så klart, men det fattar ni ju).
Men nej. Så blev det ju inte.
Verkligen inte.
Dagarna gick och det var bara tyst.
Som om cirkusbröderna Bronnett stod vid min killes öra och viskade ”Och nu får vi be om största möjliga tyssssstnad” dag ut och dag in.
”Men man kan ju inte räkna med att livet ska vara som i en romantisk komedi” tänker du. Nej, jag vet. Så mycket sjukdomsinsikt har jag, jag fattar att allt jag begär är helt orimligt.
Det händer ju inte! I verkliga livet står inte 500 män i frack och skriksjunger utanför fönstret. I den novembergrå verkligheten fick jag dra i väg ett sms och be om att vi skulle ses. I filmen om mig själv fick jag i stället möta honom på Långholmens värdshus och be om ursäkt för att jag bara drog. Säga att jag inte klarar mig utan om honom, att han är värd så mycket mer än en känslomässigt rubbad människa som överreagerar, dramatiserar och bråkar, att jag hoppas han står ut ändå, att han vill fortsätta vara med mig.
Och i allt här så slår mig aldrig tanken att det ju faktiskt är upp till mig.
Att det är jag som regisserar filmen om mitt liv.
Att jag får se till att skapa den där romantiska Richard Gere-historien om jag så gärna vill ha den.
Ingen annan kommer ju att göra det.
Och sen kan jag bara hoppas på att folk vill spela med mig.
Med risk för att bli hånad och utskrattad för all svulstig romantik.
Men det är väl å andra sidan en risk alla filmskapare får ta.

-1.jpg

Favoritscen.

av Zandra Lundberg

Och det förra inlägget fick mig återigen att tänka på de hemska/vackra Sex & The City-scenerna när Carrie är i Paris i den maffigaste klänningen i nutida seriehistoria och väntar på den där (bittra och tjuriga) ryssen hon hänger med.

Och han inte dyker upp.

Och hon, när han väl behagar släntra in, säger:

”I’m someone who is looking for love. Real love. Ridiculous, inconvenient, consuming, can’t-live-without-each-other love. And I don’t think that love is here in this expensive suite in this lovely hotel in Paris.”

Bild 8.jpg

Bild 6.jpg

Bild 3.jpg

Så himla himla himla vackert.

Om man har fest och ingen kommer, är det en fest då?

av Zandra Lundberg

På lunchen pratade vi om det deppiga i festliga tillställningar där ingen dyker upp.

Det fick mig att tänka på min 20-årsdag. Som jag hade kämpat och förberett. Bakat cupcakes, chokladcookies och skit. Bakverken var staplade som jättelika pyramider, jag hade dj i lägenheten, discokula!, en miljard tända ljus, bål, drinkar, hotshots, min klänning var svindyr och bara håret hade väl tagit minst två timmar att piffa till. Jag hade bjudit drygt 40 personer. Minst 30 skulle komma.

Men jag hade gjort nybörjarmisstaget att säga till folk att de ”fick dyka upp lite när det passade”.

Det VÄRKER i magen fortfarande när jag tänker på de där timmarna från klockan 19 vankade omkring och drack för mig själv.

Hur jag satt i vardagsrummet och rörde om i min perfekt blandade gin & tonic och försökte hålla humöret uppe.

Folk kom ju sen. Vid niesnåret snubblade de jävlarna in.

Inte fattade de att de traumatiserat mig för livet.

Bild 4.png
Sida 2 av 6
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Felix Blom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB