Som jag snuddade vid i inlägget nedan har jag ätit Ben&Jerrys (och dessutom spillt på kläderna).

Ja, det var första gången i mitt liv.

Ja, jag satt i soffan och tyckte jävligt synd om mig själv när jag gjorde det.

Nej, jag har inte pallat testa skiten av samma orsak som en kompis aldrig testat kokain. Av rädsla för att det vore det bästa hon någonsin gjort.

Ja, det var det bästa jag någonsin gjort (glassen alltså).

Nej, det kommer inte blir någon beachkropp att tala om till nästa sommar heller.

Som sagt, jag bor ju i Årsta nu i en månad. Jag trivs utomordentligt – men.

Jag lever på en fjärdedel av min garderob. Resten ligger omsorgsfullt nervikt (läs: nertryckt) i svarta sopsäckar i mitt renoveringsobjekt till lägenhet.

Tre plagg har jag tröttnat på.

Två har jag lyckats missfärga från rosa till grålila i tvätten.

En kjol och en tröja har jag spillt Ben&Jerrys på.

Då återstår i princip ett par byxor som är så nötta att det ser ut som att jag använt dem varje dag sedan jag började förskolan (och inte nötta på ett snyggt, David Lagercrantz-sätt).

I dag fick jag ta den missfärgade tröjan och matcha med Ben&Jerrysfläckig kjol.

Kämpar nu med att upprätthålla någon form av självaktning.

Det går så där va.

Nu måste jag sluta innan någon högröd chef kommer och luggar mig i håret för att jag hyllar konkurrenten gång på gång, men asså: när rev man ut några musiktips ur en tidning sist?

Vad jag kan dra mig till minnes har jag aldrig gjort det tidigare (kan också bero på att jag aldrig besuttit något).

Den här skrynliga lappen har jag burit omkring på i någon vecka och i går betade jag vartenda ett tips. Som vanligt var allting grymt. Dessutom påminde hon mig om den här gamla succélåten.

Det finns få saker jag bryr mig mindre om än Zlatans bok. Till och med nyheten om Timoteijs comeback i schlagersammanhang är mer upphetsande.

Men – MEN. Det faktum att Zlatan anlitat Sveriges stiligaste man för att plita ner sin story intresserar mig desto mer.

Såg David Lagercrantz stega ut från Coop i Zinkensdamm häromveckan och herregud!!! Jag stod rakt upp och ner och bara stirrade. Han är svindlande vacker. Han ser ut som att han nyss klivit ut ur en dammig roman.

Diverse vintageexperter brukar skriva om väskor och skor som bara blir vackrare med åren – men här har vi en människa som bara får mer och mer karaktär. Han kommer att ånga stil på dödsbädden. Fattar ni. ÅNGA.

Vissa citat är så bra att de förtjänar en egen plats på våra fönsterväggar på redaktionen. Som den här ”träffsäkra” harangen av Alexander Bard som inte riktigt platsade i den här artikeln.

Den värsta vardagstortyren måste ju vara att inte kunna sova. 

Fy fan så många gånger jag gick på jobb utan att ha sovit en sekund vintern 2008. Satt i sängen i min etta med sjöutsikt, drack hinkvis med te och bläddrade fram och tillbaka i gamla Veckorevyn och tittade på tv-shop.

Tv-shop är ju hjärntvätt på riktigt. Fatta hur många gånger jag seriöst funderande på att beställa en juicepress med 42 olika behållare och munstycken. Man kunde ju göra sparrisjuice! Algjuice så hälsosam att Blossom Taintons kost framstår som näringsfattig! Och rödbetsjuice! Och flippar man ur kan man mala ner ungarnas marsvin och guppyfiskar! Efter ett tag slutar man ju fråga sig VAD i helvete man ska med rödbetsjuice (inte dricka i alla fall?), utan man känner enbart ett starkt behov – för utan den här pressen är man ju ingen människa, man är bara en liten lort utan juicepress.

Och sen fick man ju cellulitbyxor på köpet och det var ju inte negativt, direkt.

Inatt var jag där igen. Vakade. Gick runt i lägenheten i Årsta. Glodde ut i mörkret. Drack te. Snubblade på någon tröskel eftersom Ulrika har trösklar på HELT orimliga platser i lägenheten. Svor för mig själv. Funderade på hur jag ska få tag på insomningstabletter. Kom till slut ”till ro”, tidssynkat med att byggarbetarna vid huset mitt emot började slamra.

Jaja.

I går sa vi hej då till Klas Lindberg som för länge sedan gått på evighetsledigt från Nöjet.

Han har slitit med Breaking news, nu ska han vara pappaledig och sen är det väl någon semester på gång och ja. Jag tycker mycket om honom och saknar honom här på jobbet.

Hela redaktionen (typ) samlades hur som helst på Riche och så åt vi och drack vin. Alla förutom Markus Larsson som drack bloody mary och länge skrattade jag åt Niklas Markusklassiker som han luftade på Twitter:

”Markus: Har du en riktigt bra bloody mary?

Servitris: Nej, det är någon sorts färdig mix.

Markus: Då tar jag den”.

Lättroad man är ändå.

Hur är det nu, om blommorna ser lite småemo ut – funkar resorb eller?

Fick en fin kommentar, det händer förvånansvärt ofta! Även om jag i det ”riktiga livet” är känslomässigt rubbad och knappt kan visa uppskattning eller glädje över någonting så kan jag i alla fall göra det i text – så tusen tack. Jag blir väldigt väldigt rörd här på min obekväma kontorsstol.

Så till mitt namn då: nej, jag har inte alltid stavat Zandra med Z.

När jag var yngre tyckte jag det var jävligt coolt att göra det. Så på mitt eget elvaåriga bevåg bytte jag helt enkelt stavning. Skrev det på alla häften och skåp i skolan och så. Snart började alla göra det, lärare, mamma, kompisar, typ alla utom mormor (hon vägrar acceptera z än i dag). Och när jag väl var 18 bytte jag efternamn och då passade jag på att byta S:et till Z på samma gång.

Det är ju väldigt white trash, Zandra med Z, på samma nivå som att vara döpt efter en amerikansk delstat (typ Montana) eller någon av Hugh Hefners bunnies (typ Crystal).

Men det finns så mycket annat viktigt att klaga på i livet så namnet har hamnat lite i skymundan.

Skulle tro att det hamnar högst upp på klaglistan när jag är dryga 50.

Malin är strängt upptagen med att hälla i sig cava och trycka i sig tapas i Barcelona, men eftersom jag knappt klarar mig utan människan längre håller jag desperat igång mejlkontakten. Det vill säga: jag rapporterar i detalj vad som har hänt och Malin sätter sig vinfull och svarar så gott hon kan efter restaurangbesöken om kvällarna.

Jag gillar hur hon – trots promillehalten – på ett subtilt sätt lyckas läxa upp mig:

Jag: Du kan väl äta gott för mig också? Jag har påbörjat mitt nya matlagningsliv (det där jag lagar mat) och allt smakar:
1. Vitpeppar.
eller:
2. Ingenting.

Malin: Älskar att du lagar mat och kryddar med vitpepparn – den peppar som var exotisk senast 1643 i någon gränd i Gamla stan!