”Så mycket bättre” i lördags då. Jag fascineras så oerhört av Eva Dahlgren. Inget hon gör är flamsigt eller tramsigt. Inte ens när hon drar på sig en kanindräkt. Det finns ett allvar, nästan något majestätiskt över allting hon tar sig an. Eva Dahlgren går inte – hon skrider fram. Hon pratar inte – hon samtalar eller brer ut orden. Jag älskar det. Speciellt i kontrast till Lena Ph som ständigt försöker dölja sitt bedrövliga artistskap med att svinga läderjackan ovanför huvudet. Jag skulle vilja leva ut den här Eva Dahlgren-förälskelsen nu. Rama in tavlor, lyssna på varenda skiva, ha henne som bakgrundsbild på telefonen, läsa allt jag kommer över.

Men jag kan inte tillåta mig själv att göra det. Jag orkar inte vara DEN människan som har tittat på ett underhållningsprogram i TV4 och ”upptäckt” Eva Dahlgren. Så som folk ”upptäckte” Plura förra året. Att jag först nu ”sett” en av Sveriges största artister. Hade jag inte bilder på henne inramade sedan tidigare, ska de definitivt inte ramas in nu för att jag tittat på ”Så mycket bättre”. Jag får skylla mig själv att jag inte gjort det tidigare. Ja, det får jag göra. Jag får fan skylla mig själv.

Vissa saker behöver man lite distans till för att kunna prata om.

Som förra söndagens träningspass, till exempel.

Jag bad min PT Micke om ett helvetespass. Ett pass där jag antingen skulle svimma eller kräkas.

Alltså.

Vi kan säga så här: i mitt vuxna liv har jag aldrig blivit utsatt för någonting liknande.

30 hopp upp på en bänk. 30 sqauts med nån himla medicinboll som skulle kastas upp mot en vägg. Plus en kilometers löpande i korridor. FEM GÅNGER OM! Fick kräkreflexer ett par gånger och då hojtade han:

– Och kräks gör vi i papperskorgarna!

Och det var inte slut efter det! Björngång fram och tillbaka fram och tillbaka tills jag ramlade ihop i en hög.

Och då – då släpade han in mig till gymmet och bad mig svinga en jävla kettlebell tills det började hoppa små enhörningar och andra märkliga djur framför ögonen.

Herregud.

Och i går var det dags igen att hoppa upp på bänk. Jag vet, det låter meningslöst, men han inbillar mig att det ska vara väldigt bra för spänsten (dessutom är det kul).

Kolla det här. Jag kan aldrig se mig trött på klippet när min PT hoppar (och slår sig).

Alla val man kämpar med. Jag köper en chokladcrossiant men kan inte släppa tanken på om jag hade köpt en kardemummabulle i stället. Så jag går och äter och funderar på om jag hade gjort annorlunda. Vad är det för fel när man inte kan nöja sig med det man har? Den där crossianten har ju absolut inte några fel. NÖJ DIG MÄNNISKA. Tänk på barnen i Afrika, de har inte några bakverk över huvud taget.

Och sedan funderar jag lite på kärlek.

Alla pojkvänner som kommit och gått.

Någon som stod och rökte hasch genom fönstret.

Någon som läste Dagens industri i en timme varje dag.

Någon som gav mig glass till frukost.

Någon som bröt ihop på en flygplats när han var på en semester med en annan tjej, ringde och grät och sa att det alltid måste vara vi.

Någon som fick mig att skratta så jag fick ont i magen.

Allt har tagit slut. Alla har gått vidare med sina liv. De har träffat andra tjejer som de har passat bättre eller mycket sämre med, tjejer som gjort dem lyckliga eller olyckliga vad vet jag. Jag har också gått vidare men någonstans finns det där vi hade tillsammans en gång i tiden kvar, jag bär det alltid med mig och det är väldigt fint, kan jag tänka.

OBS! Inte min crossiant på bilden.

Calle Schulman ringde med andan i halsen och frågade om jag kunde hoppa in i Schulman show. Jag tittade ner på mina kläder, har ju klätt mig som en hemlös på sistone och bara ”ehhh skulle inte tro det va”. Tackade till slut ja och fick låna en klänning av min boss Ulrika (får låna allt av henne, lägenhet, kläder osv).

Det var hur som helst jättekul, Bard var gäst och jag ställde en tvångsfråga till honom som fick folk i kontrollrummet att sätta kaffet i halsen. Dessutom var Markus Larsson på ett sprudlande humör (och det händer ju inte varje dag).

Vilken helvetesångestvecka det här har varit. Malin har i princip gett mig sociala medier-förbud eftersom jag bara vill skriva konstiga saker som två personer i världen fattar (typ ”ok, men då går man väl och köper en glass nu då”. Inte hållbart va? Nej). Jag vill bara att tiden ska gå och att jag ska bli normal. Jag gör alltid så när jag ”stöter på hinder” i livet. Släpper allt, blir stående handfallen och det enda som inger hopp är att tiden passerar och en vacker morgon stiger man upp och allt är som vanligt.

Det här året får gärna ta slut, jag vette fan om jag uträttat något vettigt över huvud taget 2011. Livet bara pågår några meter ifrån mig och det är ju inte direkt så att man ”fångar dagen” va. Inte har jag hittat mig själv heller, snarare längre bort än vad jag NÅGONSIN varit!

Nya tag nästa år. Låt det bara bli snö och låt det bli jävla jul och låt den där obligatoriska juldepressionen komma och gå och låt allt vara ÖVER.

I morgon är jag ledig och då flyttar jag till Årsta och en lägenhet jag får låna en månad av min chef och vän Ulrika och i helgen sitter jag på L.A-bar och eldar tusenlappar Frank Andersson-style.

Slipper man vara hemlös i alla fall.

Aja.

Överväger att börja med pilobox faktiskt.

Tack för mig.

/deprimerad_tjej_med_hopp_om_framtiden87

(Hej mamma! Ska bli trevligt att ha dig på tråden om en timme eller så)

Man är ju ingen finlirare inom kultursvängen direkt.

SVT Debatt har ringt två veckor i rad nu.

Först ville de ha med mig och diskutera åldersgränsen för Twilightfilmen Breaking dawn (”15-års åldersgräns eller inte?”).

Den här veckan var det Ladies night-konceptet som skulle tröskas (”det här med att det bara är kvinnor som bjuds in…?”).

Jag tackade nej båda gångerna.

Orka sitta där och tilldelas samma roll som Mikael Wiehe fått i Så mycket bättre. Nån förvirrad människa med konstig dialekt.

Jag hade velat jobba på Aftonbladet på den tiden det skrevs sådana här recensioner. Så simpelt och taskigt.

Men kul.

Malin har dokumenterat min nya stil (homelesschic)!

Cola i sängen.

Pizza i sängen!

Och saft till frukost.

Fatta att tonårslivet var så här.

En timme efter jag pubilcerade förra inlägget ringer mamma:

– HALLÅ? ZANDRA?? GUD HUR MÅR DU??