Okej.

Djupt andetag.

I går hände följande:

1. På väg från gymmet till tvärbanan tappar jag min plånbok någonstans på Liljeholmstorget. Det här märker jag dock inte själv.

2. På tvärbanan vill SL-kontrollanten se mitt månadskort. Jag börjar rota frenetisk i gymväska/handväska, inser att jag inte har plånboken, tvärbanan stannar vid Årstaberg, en station före min station. Jag säger att jag ändå ska av, att jag inte hinner söka upp plånboken.

3. Någon passagerare/rättshaverist/Christer Pettersson-typ börjar hojta om att jag SKA VISA BILJETTEN. När jag just ska kliva ut från tvärbanan river han tag i mig och ska dra in mig i vagnen igen. Här skulle jag väl egentligen bli livrädd, men jag blir så inåt helvete arg och tar tag i hans axel. För någon sekund står vi på perrongen och brottas, tills jag tar sats och trycker honom allt vad jag orkar in i vagnen igen.

4. I chock släntrar jag upp till busshållplatserna. Rotar i mina väskor. Konstarerar att ja, min plånbok är verkligen borta.

5. Sätter mig ner och gråter. Jag släpper verkligen allt och lipar som ett barn. Mascara över hela ansiktet. Vill krypa upp i mammas famn och låta henne trösta.

6. Tänker ”här kan jag ju inte sitta och lipa”. Så jag ringer till gymmet där jag antar att jag tappat min plånbok.

7. Får inget svar på gymmet. I stället ringer ett okänt nummer. En tunnelbaneväktare som bara ”det var en äldre man som hittade din plånbok på Liljeholmstorget och lämnade den till oss, det är bara att komma och hämta ut den”.

8. Köpte jag en smsbiljett, åkte och hämtade plånboken.

9. Segern! Vunnit en fightingrond och fått plånkan tillbaka. Sån solskenshistoria! Övervägde att sälja in den till startuppslaget i Hemmets journal men vill inte oroa deras kärnläsare, min mormor, i onödan.

Ungefär så här såg brottningen ut. Bara att allt utspelade sig på mörk perrong i Årsta. Byt ut Lady Gaga mot fyllgubbe och Madonna mot mig.