Herrejävlar. Livet är som en hinderbana i Robinson. Man har stressar andfått framåt över och under olika hinder. Duckar och hoppar, sliter och kämpar, flåsar och slår sig.

Jag hatar känslan av att saker tar slut. Det känns som bara några veckor sedan jag packade in mig i en taxi och åkte och träffade årets bönder för första gången i Nacka. Och nu är det snart över.

En, helt annan, men ändå liknande ångest jag tampas med är den att frukostmackorna här nere i fiket på hörnet ska ta slut. Jag har nu börjat ta ett tidigare pendeltåg för att jag är livrädd att bli utan frukost. Har försökt bena i det men kan inte komma fram till vilket barndomstrauma det här bottnar sig i.

Djup människa man är.

Bonde söker fru och frukostmackor.

Aja.