Fick en fin kommentar, det händer förvånansvärt ofta! Även om jag i det ”riktiga livet” är känslomässigt rubbad och knappt kan visa uppskattning eller glädje över någonting så kan jag i alla fall göra det i text – så tusen tack. Jag blir väldigt väldigt rörd här på min obekväma kontorsstol.

Så till mitt namn då: nej, jag har inte alltid stavat Zandra med Z.

När jag var yngre tyckte jag det var jävligt coolt att göra det. Så på mitt eget elvaåriga bevåg bytte jag helt enkelt stavning. Skrev det på alla häften och skåp i skolan och så. Snart började alla göra det, lärare, mamma, kompisar, typ alla utom mormor (hon vägrar acceptera z än i dag). Och när jag väl var 18 bytte jag efternamn och då passade jag på att byta S:et till Z på samma gång.

Det är ju väldigt white trash, Zandra med Z, på samma nivå som att vara döpt efter en amerikansk delstat (typ Montana) eller någon av Hugh Hefners bunnies (typ Crystal).

Men det finns så mycket annat viktigt att klaga på i livet så namnet har hamnat lite i skymundan.

Skulle tro att det hamnar högst upp på klaglistan när jag är dryga 50.