ÄNTLIGEN är julen förbi.

Personligen tycker jag att julafton är ett skinkosande helvete. (Och det här är på inget sätt ett försök till att döda glädjen för alla julälskare så ge fan i att bli kränkta).

Resten av året går det att förtränga, det går att hålla för öronen och bara gå rakt fram, gå, gå. Så kommer julen. Det går inte att komma ifrån att julen är för de lyckade familjerna. Aldrig blir det så tydligt om någonting är skevt som på julafton. Det finns en helig jävla bild av julen där väluppfostrade ungar sitter uppradade och väntar spänt på tomten. Julklapparna ska staplas på varandra så att granen slår i taket, hemmet ska vara ombonat och varmt och hej tomtegubbar slå i glasen.

Om en lillebror är död, om morbror blir packad, om pappa gråter, om mamma ger ungarna stryk, om det inte finns några pengar till julklappar – INGEN annan gång på året skiner det igenom lika klart som när julen kommer innanför dörrn och flåsar ansträngt.