Malin Collin.

Jag är en hejare på att förtränga saker. Jobbiga saker. Inte prata om det, inte tänka på det och efter ett tag inbillar jag mig att problemet är ur världen. Med mer triviala saker fungerar det rätt bra tack. Jag kan dra en vrålfylla, vilja dö av ångest och kräkas pucko dagen efter – men redan nästa fredag tycker jag ändå att gin & tonic är en bra idé.

Andra gånger hinner verkligheten ifatt.

Som nu: Malin har sagt upp sig från Aftonbladet och ska börja jobba på Expressen efter årskiftet.

Det förträngde jag omsorgsfullt fram till i tisdags då hon skulle tackas av.

Insikten.

Att plötsligt fatta att den här drivna, talangfulla, proffsiga, roliga, vackra, smarta, underbara människan inte ska sitta mitt emot mig längre. Vi ska inte jobba ihop, jag ska inte se när hon ramlar in och rör ihop en ceasarsallad till frukost, jag får inte höra den tillgjorda skånska telefonrösten hon lägger sig till med ibland, vi ska inte sitta på Allsång på Skansen och sjunga Johnny Logan eller för den delen snubbla fram på tomma gator i Göteborg efter avslutat nattjobb.

Det gör så jävla ont.

Att skiljas är att dö en smula, som Big brother-Peter sa när han och Agneta Sjödin bröt upp.

Vi har varandra ändå, så klart. Men det kommer att bli annorlunda.

Och här blir jag som ett litet barn som stampar ilsket i golvet.

Jag tycker inte om annorlunda.

Jag tycker om att jobba med Malin.