Min ex-kille tog sig Kungsholmen – alltså en annan stadsdel – för att köpa duschkräm. Där kunde man göra en bra deal på Palmolivetvål. När jag hävdade att han var snål menade han att han bara ”fördelade sin ekonomi”.

Resonemanget löd: om han sparade in på tråkigheter (duschtvål) kunde han lägga mer pengar på viktigheter (oxfilé).

Jag har aldrig haft jättetrubbel med pengar. Å ena sidan har jag haft månadslön sedan jag var 17, å andra sidan slutade jag till följd av min livkris/depression för något år sedan betala mina räkningar vilket innebar att kronofogden flåsade mig i nacken, men den fadäsen var rätt snabbt överstökad (man kan dock plussa på några tio tusentals tusenlappar i psykologkostnader).

HUR SOM HELST.

Om jag räknat rätt, och det vette gudarna om jag har, så går jag en tajt ekonomisk framtid till mötes.

Halva lönen går åt till hyran och träningskostnaderna äter upp sin beskärda del.

Så kommer vi till mat – här finns det ALLVARLIGA problem. Jag är så oprismedveten. Utan att skämta här nu skulle jag kunna veckohandla på Seven Eleven. En burk tonfisk för 45 spänn, det är väl rimligt?

Glatt skulle jag pröjsa 29 spänn för en liter mjölk för jag har INGEN jävla aning om vad en mjölk ska kosta. Jag vet inte vad som är skäligt pris för ett kilo kyckling. Ingen susning. 100 kronor? 1000 kronor?

Ett paket flingor? 12 kronor? 76 kronor?

Ett äpple? 2 kronor? 16 kronor?

JAG VET INTE!