I fredags blev det mitt i allt Kikki-synd om mig.

Vi drar det från början: jag satt hemma mitt i det renoveringskaos som just nu är min lägenhet.

Eftersom min tv är i säkert förvar intryckt någonstans mellan kylskåp och garderob så var det bara att glömma att se ”Idol”-finalen.

I stället kom jag på den goda idén att lämna Bagdadhålan och gå på bio. Glad i hågen traskade jag således bort till filmstaden vid Medborgarplatsen. Då ringer min kompis, jag meddelar att jag står och köper en biljett till ”Drive” och trycker mobilen mellan kinden och axeln när jag tar min popcorn och cola för att navigera mig vidare ner till salongen.

Det suckar i luren:

– Men Zandra, ska du faktiskt gå på bio HELT ENSAM?

Tilltalet var anklagande, ungefär som om hon hade frågat:

– Ska du verkligen dricka gin & tonic till frukost?

Eller:

– Är du SÄKER på att du ska gå hem och ha oskyddat sex med strandraggargreken?

Före hon ställde frågan hade jag inte tänkt en tanke på att mitt biobesök var vare sig dumt eller deppigt.

Jag var bara nöjd över att slippa en kväll i byggdammet.

Plötsligt föll det ett oerhört fult och sorgligt skimmer kring min ensamhet.

Jahaja nämen där skulle jag sitta och gräva i popcornhinken med mina flottiga fingrar mitt bland alla lyckliga kärnfamiljspar i biomörkret.

Det blev Kikki Danielsson-synd om mig.

Och på tal om Kikki så är det fem år sedan hon berättade i en artikel i Aftonbladet att hon firar nyår ensam i Bollnäs. Samtidigt blev det rejält synd om henne.

Man tänkte hur hon satt där ensam i en luggsliten morgonrock vid ett vaxduksbeklätt köksbord i ett nedsläckt hus. Hur hon petade i sig lite kall potatis, någon sillbit och kanske sippade starköl direkt ur burken. Kulmen av alltihop var när hon blåste ut det enda stearinljuset och mumlade nähä, om jag skulle börja tänka på refrängen klockan 00.01.

För det som få, kanske inte en enda jävel, minns är att hon berättade att det var självvalt. Att hon inte gillar nyår så värst och dessutom ville hon hellre hålla sina skotträdda djur sällskap än gå på arrangerade fylleslag.

Hon berättade också att hon försöker klä upp sig lite ändå, att hon dukar fram en finmiddag med skaldjur, lyssnar på klassisk musik och gläds över alla glada hälsningar som rasar in på mobilen.

Hon hade det hur gott som helst!

Det var inte synd om henne!

Så.

Kan vi komma överens om att det här med ensamhet inte ligger i betraktarens ögon?

Ok?

Ok!

Bra, då börjar jag med att se en himla biofilm utan tjafs.