Allt var så känsligt när man var yngre.

Min mormor Snöfrid kallar vispad grädde för snömos. ”Ska du ha snömos till Ålandspannkakan?” frågade hon och förrän jag var i 10-12-årsåldern så var det väl ingenting mer med det saken. Sedan blev man tonåring, ängslig och så himla medveten om sin omvärld. 

– Måste du kalla det för snömos, det heter ju INTE SÅ, sa jag irriterat.

– Det heter visst så.

– Nej, det heter vispad grädde!!! INGEN annan säger snömos, det är KONSTIGT att säga så.

Jag blir så ledsen när jag tänker på det här. Där satt jag med något nithalsband i hopp om att sticka ut, vara annorlunda och tillrättavisade min älskade mormor för att HON inte var som alla andra.

Det heter VISST snömos.