Å ena sidan har jag en singelkompis som levde celibatliv, som knappt klarade av att prata, än mindre dricka starköl med någon av motsatt kön på ETT ÅR efter att det tog slut. Som slickade såren och sedan en dag kände sig REDO för en relation igen och då började ragga och allt vad man nu gör.

Å andra sidan hör jag en vän berätta om hur han ligger med tjejer hit och dit helt okomplicerat, bara hej vi har sex med varandra, eftersom både du och jag vill så struntar vi i ALLT vad känslor heter och bara gör det. Ligger. Flera gånger i veckan. Nya tjejer, bara olika hårfärger. Typ.

Jag blir helt förvirrad av det här. Å ena sidan: just nu sitter jag bara hemma och dammar och så tänker jag att va fan, vem mår sämre av att jag har några ”lösa förbindelser” hit och dit, det är väl bara härligt? LIVSBEJAKANDE är ordet – det är livsbejakande att träffa män.

Å andra sidan tänker jag på det här scenariot: jag öppnar dörren för någon halvt okänd människa som har någon färgglad pikétröja, AIK-tatuering på överarmen, nån som gillar Takida och tycker att det är ”fräscht med tjejer i t-shirt och jeans”.

NEJ NEJ NEJ!

Det FUNKAR ju inte. Jag kommer inte klara av att bejaka livet på det här viset – åtminstone inte med en promillehalt under 2.0.

Googlar bungyjump i stället.