En krönika hann jag få ihop i går också:

Jag minns inte riktigt vad jag hade gjort, men jag hade ställt till det så att jag var ordentligt bakfull.

I stället för att ligga i en hög i sängen, våndas över mina synder och hetsäta chokladmuffins gick jag på bio.

Där kunde jag åtminstone hetsäta baconsnacks som omväxling.

Mellan tuggorna försökte jag hänga med i ”The girl with the dragon tattoo”.

Det gick så där.

Och dagen-efter-kvalet blev inte bättre, direkt.

För det finns få saker som får mig att känna mig som en komplett jubelidiot som när jag inte hänger med i handlingen i filmer. Minsta lilla indikation på att jag inte fattar och jag ger upp, jag lägger mig platt, skrikgråter och slår mina knutna nävar i biosalongsgolvet.

Bildligt talat.

Och rätta mig om jag har fel, men det finns ju en allmän, väl utbredd, uppfattning om att det är ärkemuppar och annat irriterande pack som inte lyckas följa med i filmer.

Därför är det för mig fullständigt, 360-graders vansinne, med de här människorna som sitter i sällskap, tittar på en film och maler på med olika frågor, om varför Robert Redford eller Daniel Craig eller Angelina Jolie gjorde si eller så.

– Varför sköt hon honom?

– Hade han inte rätt att döda nu eller vad?

– Kunde han inte tala med hästar längre?

Dessa idiotiska frågor!

Jag fattar ju heller ingenting, men jag har VETT att tiga.

Jag har väl sett tiotals – kanske tjugotals – filmer som jag inte fattat ett jota av.

”Matrix” till exempel – ingen susning om vad skiten handlade om.

”Inception” – ingen aning.

”Mullholland drive” – tyvärr.

Jag håller käften, tittar och lider alla möjliga olika helveteskval inombords. Jag går omkring och känner mig efterbliven i smyg – och det är jag stolt över.

Jag intervjuade Krister Henriksson i veckan.

Han verkar vara en vettig man. Ger ett allt igenom sympatiskt intryck.

Han pratade på om rollen som Kurt Wallander och han petade i sig en kaviarmacka under tiden. Sedan var det dags för fotografering och vi gick ut och ställde oss på en bro och han blickade ut över ett vattendrag som jag inte vet vad den heter eftersom jag är rätt så nyinflyttad.

Vi småpratade lite stappligt så där som man gör och han frågade om jag sett ”Tinker, tailor, soldier, spy” och jag svarade nej, men att jag funderar på att se den i helgen.

Han blickade ut över vattnet som jag inte vet vad heter och suckade.

– Den var bra. Riktigt bra. Men det är ju lite svårt att hänga med i alla svängar.

Jag tänkte ”säger han verkligen det här?”.

Uppenbarligen.

Och där någonstans kände jag återigen att jag fan är någon form av Magdalena Ribbing-förebild inom den här inte-förstå-sig-på-filmer-genren.

Regeln lyder alltid, ALLTID: fattar du inte? Prata inte om det.

Lika enkelt som att du inte äter hummersoppa med gaffel, herregud.