När ska mitt hem fatta hur mycket jag tycker om det?

Jag har bott här i två år och jag tror fan att jag älskar det mer än någonsin. När jag kånkat hem träningsväska och matkassar på kvällarna och kommer innanför dörrn kan jag fnittra för mig själv som något annat psyko åt att det här faktiskt är mitt! Mitt mitt mitt! Ingen jävel bestämmer över mig innanför de här väggarna! Fri som en fågel som den där obehagliga luffaren sjöng i Rasmus på luffen.

Den luffaren och tengil har btw förstört halva min uppväxt. Gick omkring med ständig oroskänsla och kunde knappt sova om nätterna när jag tänkte på hur luffaren svalde hela ägg och höll på!!

Och sånt visade man för barn.

Nä tacka vettja teletubbies.