För några år sedan bodde jag ihop med en kille som ja. Man kan inte säga att vi bråkade, nej det gjorde vi inte. Ingen kastade mobiler eller skrek. Men stämningen i den där lägenheten var väl inte alltid på topp om man säger så.

Ni vet när folk har varit i Polen eller liknande land på bröllop och kommer hem och berättar storögt om att festen bara fortsatte, solen gick upp och ner och upp och ner och allt bara pågick – ungefär så var våra gräl.

Vi var lika usla och långsinta bägge två.

Det var otroligt energikrävande. Efter att ha fört kalla kriget en helkväll kunde jag känna mig så som jag inbillar mig att Gunde Svan kände sig på den tiden då han låg i skidspåren dygnet runt. Helt jävla slutkörd.

Så jag löste det genom att gå och lägga mig.

Det var inte bara en metod för att spara krafter, det var också ett utomordentligt straff. För när jag somnade hade han ingen att dela den dåliga stämningen med vilket innebar att jag hade övertaget. (Vill man finns ju möjligheten att begrunda frågan: om man tjurar när ingen ser, räknas det då?).

Det här resulterade i alla fall i att jag under en hel höst gick och la mig typ åtta på kvällen.

I efterhand kan jag tycka att det var lite onödigt att straffsova bort mina tonår.

Men alla har vi väl gjort våra misstag.

(Och jag kan fortfarande i dag känna mig lite, lite stolt över att jag vann).