I går skrev jag en krönika om TV 3:s nya SINNESSJUKA program ”Mammor och minimodeller”.

Av med glitterklänningen. På med glitterklänningen.

Fullvuxna människor leker med sina döttrar som om de vore plastdockor.

De behöver terapi. Inte tv-tid.

Folk har så mycket märkligt för sig.

Pappor som står och vrålar sig tomatröda vid sidolinjen på fotbollsplaner och de här tingeltangelmorsorna i ”Mammor & minimodeller” som ser sina döttrar som barbiedockor.

Vad är problemet?

Hur svårt kan det vara att ge en unge en sund uppväxt, egentligen?

Och nu kommer det kanske någon viktigpetter och påpekar att det inte finns några rätt eller fel när det kommer till barnuppfostran, alla måste få göra på sitt sätt och jadada … VA!? Lägg av!

Det är ju helt ABSURT – det är fulländat vansinne – att de här Gunilla Persson-typerna sitter i det här programmet och hävdar sin RÄTTIGHET att pynta sina döttrar som man KLÄR JULGRANAR.

På med glitterklänningen. Av med glitterklänningen. Locka håret. Platta håret. Måla ögonskugga.

Så där höll jag också på – när jag var ÅTTA ÅR och dockorna var av plast.

Det här är fullvuxna kvinnor som behöver hjälp – inte tv-tid.

Det är en stor sorg att TV 3 väljer att visa eländet över huvud taget.

Det enda som piggar upp mig en aning mitt i all den här ledsamma nylockade sörjan är att ”Mammor och minimodeller” väcker raseri.

Att man i stugorna söker sig till kommentatorsfält och twitter och insändarsidor och ryter till om de här mammornas beteende. Om bara alla upprörda kan gå ihop och skramla ihop en liten slant var så lovar jag att jag fixar terapi till de här morsorna.

Jag känner på mig att det kan bli rätt dyrt.