Min kompis Lisa är nyhetsreporter och cool i största allmänhet. Häromveckan när vi lunchade berättade hon en story som jag måste försöka återberätta för det kan vara något av det mest svarta jag hört när det kommer till kärlek.

Det var sommar och hon och hennes ex-kille satt på en klippa och tittade ut över havet. Säkert var det någon solnedgång eller kanske uppgång, vattnet låg alldeles stilla och allt var PERFEKT.

Lisa tänkte: Det här tillfället är alldeles för bra för att vara sant, här sitter vi och känner den här otroliga gemenskapen, han och jag. Vi behöver inte ens prata, vi bara VET att det är vi och att vi älskar varandra så outgrundligt mycket.

Men för att ändå understryka det faktum hur fantatiskt allting var så ville hon ändå få en bekräftelse. Så hon frågade:

– Du, vad tänker du på?

Hans reaktion var lite märklig. Han vände INTE blicken mot henne utan kisade mot horisonten och så pekade han:

– Ser du öarna där långt borta.

Lisa (gör sig beredd på en vacker liknelse): – Ja?

Han: – Jag fantiserar att jag styr en helikopter som flyger där ovanför och på varje ö släpper jag ner en napalmbomb. (Här lägger han till ljudeffekter på hur det låter när han släpper ner bomberna) *booom* *booom* *boooom* och öarna bara sprängs en efter en.

Lisa: ….