Ponera att man har haft en pojkvän som man kan tacka att man ens står på benen.

Som stundtals var mer än bara en pojkvän, snarare någon typ av vårdare. Som talade en tillrätta – hundra, kanske tusen gånger om – när man tappat all jävla mening, som gav perspektiv på saker, som sa åt en att gå och köpa en glass när man helst ville dö, som höll en hårt sena nätter när man inte kunde andas av ångest, som drog upp en ur sängen och stirrade en stint i ögonen, tog ens huvud mellan sina händer och sa ”lägg av”, han som tvättade en när man knappt klarade av att göra det själv, han som drog av den svarta huva man gömde sig under och rufsade om ens hår, skrattade och sa att man bara löjlade sig så att man till slut kände glädjen, livet, återvända lite, lite för varje dag tillsammans.

Om man stöter på honom.

Hur hälsar man då på honom och hans nya sorglösa flickvän?

Hur upprätthåller man någon form av värdighet när man egentligen bara vill kasta sig i hans famn och gråta?

Jag vet inte.