Skrev en krönika i gårdagens tidning som fick Robert Laul att mejla och fråga om det här var mitt sätt att artigt säga att jag vill ligga med Petter.

Här är den:

Det går snabbt och det slår sällan fel.

Och när jag tänker efter har det alltid gått till på samma sätt.

Jag kommer innanför dörren på fest, lite andfådd från trapporna och hinner knappt få av mig skorna då jag fått syn på honom.

Jag känner sånt direkt. Om det sedan är utstrålning i kombination med skäggstubbsperfektion eller vad fan som helst. Jag vet bara.

Jag vill ha den här människan i mitt liv.

Och ibland har jag tur och kvällen slutar med att man bytt nummer eller hånglar eller så ligger man med varandra passionerat eller bara lite fyllekrångligt.

Eller så går det åt helvete. Jag inser att den här människan inte var intresserad eller kanske gay eller har en flickvän som är bäst i Dalarna på modern dans.

Skit i det.

Vart jag vill komma är att jag fick den här känslan när jag tittade på premiärprogrammet av ”The voice”. Jag såg Petter, jag har ju sett honom förut herregud, men det var som att han var förändrad, mer älskvärd, mer härlig än någonsin.

Mer varm.

Mer innerlig.

Mer proffsig.

Mer charmig.

Snyggare.

Roligare.

Folk brukar skydda sig med skämskuddar, men i det här fallet var det läge att ringa Forsmark och undersöka möjligheten om att få en skyddsdräkt för hans utstrålning var över jävla allt i vardagsrummet.

Jag vill ha Petter i mitt liv. Och ni som tittade, jag antar att många kände samma sak.

Åtminstone kände deltagarna detsamma för medan Carola försökte flirta folk till sitt team och Magnus Uggla gick på om hur erfaren han är i musikbranschen så valde de ändå Petter. Han var den ende i den här kvartetten, artist-Sveriges Big Four om man nu vill ta i från tårna, som fick det att kännas som att han menade vad han sa. Som att han verkligen, VERKLIGEN ville ta sig an precis just den aspiranten och hjälpa honom eller henne att nå sina mål och mycket mer än så av bara farten.

Vilket svenskt tv-program jag än försöker jämföra med, allt från ”Söndagsöppet” till ”Villa Medusa” till ”Rapport” eller ”Eldsjälsgalan” eller för all del ”Idol” har jag ALDRIG sett någon gå genom rutan så som Petter gjorde i ”The voice”.

Vid närmare eftertanke betvivlar jag att jag ens fattat själva uttrycket förrän i onsdags. ”Vadå, ska det faktiskt kännas som att människan KRAVLAR sig ut ur rutan och trycker ner sig bredvid en i soffan och börjar roffa åt sig grillchips? VILL man ens det!?”.

Svaret är – i det här fallet – ja.

Jag vill att Petter ska, likt en höjdhoppare med studiopublikens påhejningar, ta ordentlig sats och hoppa ut genom rutan, flyga in i mitt vardagsrum, landa på min soffa och sitta där och vara så där outgrundligt härlig.

Han får ta precis så mycket chips han vill.