Fortfarande lite hantverkare som dräller omkring i trapphuset och ibland inne i min lägenhet.

Mitt HAT gentemot dem har dock förmildrats en aning.

Tydligen.

För i morse när jag kom hem efter att ha gått en promenad så fann jag mig själv TJOA glatt när jag kom innanför dörren och upptäckte att hantverkarna var här. Kastade av mig mössa och vantar i en rasande fart och gick på lätta steg för att kolla läget i vardagsrummet. Hörde mig själv skratta nästan lite för mycket åt något av deras skämt. SÅ roliga är de ändå inte. Sedan tänkte jag ta tag i disken i köket men plötsligt hade jag slagit en lov in i vardagsrummet igen och stod där på nytt, lutade mig mot någon dörrkarm och fnittrade.

FNITTRAR i närheten av människor som har förstört de senaste tre månaderna av mitt liv, kastat snus omkring sig, skapat dammkaos och spelat Bandit rock på högsta volym klockan sju på morgonen.

Vet inte vad jag håller på med. Jag har på känn att det inte är bra att alliera sig med fienden på det här viset.

Samtidigt, resonerar jag med mig själv, känns det rätt i magen.

Sedan slår det mig: Stockholmssyndromet.

Jag är på god väg.