Jag mår definitivt inte 100 just nu.

Jag är ytterst medveten om mitt eget förfall och att diverse nivåer i hjärnan är helt fucked up.

Tänkte ändå skriva några rader om eländet, men ni får ta i beaktande att det är ”sjuk människas tankar” som min mamma brukar säga.

Jag satt på tåget på väg till Göteborg i fredags och tittade på människor. En man som vecklar upp en skrynklig DN-bilaga, han pressar försiktigt mjölken ur en triangelförpackning ner i kaffet. Han spiller ingenting. Vad driver honom? tänker jag. Vad är det som gör att han stiger upp på morgonen, drar på sig sina storstadskängor och en blårutig skjorta?

På andra sidan mittgången sitter en kvinna med en kexchoklad framför sig. Hon har fixade naglar och maler i telefon. Tydligen ska hon åka till Egypten med några vänninor om ett par veckor. Hon knäcker kexchokladen i tre bitar innan hon öppnar den. Vart vill hon komma med det hon gör? Har hon mål och mening? Vad får henne att fixa sina naglar och boka en resa till Egypten?

Jag stirrar rakt in i sätet framför mig. Jag ser ingen mening med något. Jag kan prata, skratta, åka på crossfitcamp till Portugal, sköta mitt jobb, gå på ansiktsbehandlingar en gång var tredje månad, klippa ny frisyr.

Men ingenting spelar någon roll.

Jag begriper inte varför man i hela fridens namn ska hålla på.

Det går utöver mitt förstånd att flera miljarder människor irrar omkring och pressar mjölk ur triangelförpackningar, sjunger i körer, går på kommunmöten och odlar örter i trädgården. VAD DRIVER FOLK? Snälla kan någon människa bara stanna upp och förklara vad meningen med allting är för jag fattar ärligt talat inte.

Och det enda vettiga svaret man kan ge på det är att jag ska söka hjälp.

Jag ska.

Återkommer när jag har fått klarhet i frågan om meningen med livet och sånt.