Vi kan ju börja den här måndagen med att konstatera att vi lever i en tid när Björn Ranelid direktkvalificerar sig till Globen. Jag har aldrig fattat det här med att freakrösta.

Visst att man kan fnissa lite åt honom där hemma i soffan, OJ TITTA VAD GALET en orange man som pratsjunger, men i min värld är steget från att sitta där och underhållas till att faktiskt lyfta en telefonlur och RÖSTA en lång, lång resa. Typ en kvalmig bilfärd från Stockholm till Shanghai.

Jag tänker på när Finland röstade fram Lordi för några år sedan. Jösses. Det går i regel åt helvete för Finland i schlagersammanhang och när det för en gångs skull går bra, när finländarna kan räta på ryggen och känna sig lite stolta, då är det på grund av ett gäng brölande vuxna människor i monstermunderingar.

Där någonstans kan jag känna att man hellre skickar någon färglös karaokevärdinna med en intetsägande ballad om ”sorg”. Skit samma om den hamnar näst sist, man har åtminstone värdigheten kvar.