Sarah Dawn Finer började gråta i dag när jag intervjuade henne.

Noggrant sminkössminkade ögon blev mascararänder på kinderna.

Jag har blivit tårögd under intervjuer, men jag har aldrig suttit på tu man hand med någon som visat så här starka känslor. Min första reaktion var att krama om henne, någon sekund senare slog det mig att jag har en yrkesroll att förhålla mig till.

Nu under kvällen har jag spelat upp det där gång på gång i huvudet, och jag funderar: när är jag journalist och när är jag bara människa? När ska man sluta fråga och bara ta någons hand och hålla hårt?

Jag vet inte, men det gör mig glad att jag har många år kvar att lära.