Helgmorgnar är underbara.

(Stating the obvious!)

Att äta frukost och dricka kaffe så långsamt att det hinner kallna, så man kan blanda nykokt med det kalla och den nya blandningen blir perfekt dricktemperatur direkt, det är fan lycka i sin renaste form. Jag läste att Amanda Schulman ofta gråter lite vid lördagsfrukosten för att det är en fantastisk stund och känslan av hur hela helgen breder ut sig är så överväldigande. Det är vackert, jag brukar ofta tänka på det.

Jag är ju singel vilket innebär att jag blandar mitt kaffe för mig själv. I lördags morse när jag satt där och omsorgsfullt blandade kallt med varmt kom jag på mig själv med att:

1. Uppskatta tillvaron så pass mycket att jag inte hade bytt ut den mot NÅGONTING annat. Hade nån smilfink kommit och skrikit ”GRATTIS, du får välja om du vill äta din frukost på en söderhavsö med George Clooney eller om du vill stanna här på din soffa på Södermalm”. Jag hade stannat.

2. Bestämma mig för följande: vad som än händer i framtiden. Om jag hittar någon eller någon hittar mig och vi bestämmer oss för att försöka dela livet ihop, då – DÅ tänker jag ha helgmorgnarna som måttstock. Är det inte harmoni och lugn och ro, om det blir tjafs eller dålig stämning. Då är det så över. Spelar ingen roll om vi har fyra ungar, hus i Västmanland eller bara någon luggsliten katt med gråstarr att ta hänsyn till, min mamma brukar alltid säga att livet är för kort.

Och livet är fan för kort för att inte ha sinnesro när man blandar sitt kaffe.