Tankar om kärlek upptar säkert åtminstone 50 procent av mina vakna tid.

Jag önskar att jag kunde styra och ställa så allting blir rätt.

Jag vill tappa-andan-förälska mig i någon som jag aldrig för en sekund kommer att tvivla på att inte är rätt.

Just därför fattar jag inte folk som lägger ner så mycket tid och kraft på dejtande.

Gå på en rad trevande, stela skaldjursmiddagar eller lattefikor. Ge svävande svar till folk som frågar om killen man träffar eftersom ”allting är så nytt”. Vadå NYTT?
Är du uppöver öronen förälskad är du uppöver öronen förälskad. Dejter är ju för fan den största romantikdödaren av ALLA. Hej, här sitter jag nu för fjärde gången, rör runt i mjölkskummet och försöker känna av om den här personen duger som partner.

För något år sedan träffade jag en kille genom några gemensamma bekanta.

Jag stod i köket och pillade ner isbitar i drinken när han ställde sig bredvid och gjorde vad jag antar var ett raggningsförsök. Jeeez vad vi inte klickade. Han var en sån som drog kvicka skämt och jag fattar aldrig kvicka skämt. Allt han sa bara föll. Och föll. Och föll.

Men han gav inte upp!

Han hörde av sig, han ville bjuda på middag! Mejla långa mejl om allt och inget! Gå promenader! Nattliga sms! Om jag inte minns helt fel ville han släpa med mig på någon gårdsfest med sina kompisar. Jag fick tacka nej och vänta tills han tröttnade på att höra av sig.

Hur fan kunde han inte räkna ut att allting dog redan i det där köket med hans kvicka skämt?

Hans KAMP för att vi skulle få mer tid tillsammans efter det var ju för bara ödslande av tid.

Vad tänkte han? Att jag skulle sitta uppklädd på någon gårdsfest med hans kompisar och konstatera samma sak som jag gjort för flera månader sedan, att NÄEJ du och jag ska nog inte hänga. Det är konstig stämning mellan oss. OJ hörde du något passera utanför på gatan – det kanske var kvinnan i ditt LIV men här satt du och drog kvicka skämt som jag inte fattade.

Synd.