En vän ringde när jag stod på tunnelbanan hem. Hon var helt förkrossad för att hon i går var tvungen att lämna sin pojkvän för att åka på jobb. Nu ska de bara vara ifrån varandra i några dagar, men jag vet precis hur hon känner.

Separationsångest är ingen ångest att leka med.

Sista två åren på Åland styrde jag och ställde över min egen tidning. Jag var 21 och hade alldeles för mycket ansvar. Jag älskade det. Jag hade vindsvåning, mörkblå gubb-audi och en pojkvän som jag var alldeles för beroende av.

Vissa dagar, när jag kände mig skör och eländig kunde jag, helt på allvar, överväga att säga upp mig för att kunna vara nära honom så mycket som möjligt. Jag var alltså beredd att ge upp ALLT jag hade. Jobb och därmed inkomst och därmed lägenhet och bil och nätshoppande och ett eget liv osv. Bara för att vara med honom. För att han var min trygghet, för hans närvaro gjorde allting bra. Hade det varit möjligt hade jag tvingat honom att kånka omkring mig i en sån där sele som nyblivna föräldrar bär sina ungar i. Vissa morgnar när vi båda skulle gå till jobbet betedde jag mig som en motvillig unge som ska lämnas på dagis. ”Nej snälla gå inte, inte än”. ”En kram till – bara en till”.

Herregud alltså. Alla dessa issues man borde söka hjälp för.

Jag tror minsann att det börjar bli dags att skriva en lista.

Vi kan ju börja den här måndagen med att konstatera att vi lever i en tid när Björn Ranelid direktkvalificerar sig till Globen. Jag har aldrig fattat det här med att freakrösta.

Visst att man kan fnissa lite åt honom där hemma i soffan, OJ TITTA VAD GALET en orange man som pratsjunger, men i min värld är steget från att sitta där och underhållas till att faktiskt lyfta en telefonlur och RÖSTA en lång, lång resa. Typ en kvalmig bilfärd från Stockholm till Shanghai.

Jag tänker på när Finland röstade fram Lordi för några år sedan. Jösses. Det går i regel åt helvete för Finland i schlagersammanhang och när det för en gångs skull går bra, när finländarna kan räta på ryggen och känna sig lite stolta, då är det på grund av ett gäng brölande vuxna människor i monstermunderingar.

Där någonstans kan jag känna att man hellre skickar någon färglös karaokevärdinna med en intetsägande ballad om ”sorg”. Skit samma om den hamnar näst sist, man har åtminstone värdigheten kvar.

Den här bloggen fyller/har fyllt ett år var det någon vänlig själ som upplyste mig om på twitter.

Om jag bara hade lite mer Blondinbellskt entreprenörskap i mig hade jag hyrt Münchenbryggeriet och haft en festlig get-togehter för alla er som läser. Givetvis med goodiebags med åländska specialiteter. Något torrt svartbröd och vad man nu brukar betrakta som åländskt, antidepp kanske.

Det kommer jag alltså inte att göra.

I stället firar vi med en anekdot från bloggens begynnelse.

Bakgrund: förra våren hade jag a thing för en kille. Jag var helt på det klara med att vi borde hooka upp och att det skulle bli fint och bra. Han var kanske inte riktigt lika på, men en sen lördagsnatt när jag hade efterfest hemma hörde han av sig och frågade om jag skulle komma hem till honom. Problemet var bara att han bodde i Papua nya guinea, typ. Det skulle kosta 700 spänn med taxi att ta sig till hans hoods.

Jag satt på vardagsrumsgolvet och tittade bekymrat på efterfestmänniskorna. Klockan var 05 på morgonen.

Jag: – Är det värt det? 1400 spänn taxi för någon jag kanske bara inbillat mig att jag är intresserad av?

Folk: – Varför skulle du?

Jag: – Jag vet inte. Jag borde verkligen inte. NEJ, vad fan skulle jag dit och göra den här tiden?

… tystnad …. efter en stunds eftertanke:

Jag (mumlar): – … men det vore bra för bloggen.

Tänkte berätta ALLT om mitt singelliv, vad vill ni ha? Den korta eller den långa storyn?

Ok, den korta: jag släpade hem en kille från en bar, vi drack litauisk vodka ur dricksglas, kort därpå somnade vi med kläderna på. Tittade på skidskytte dagen efter.

Den långa? Se den korta.

Malin mms:ar den här bilden. ”Önskar du vore här”.

Det är hotellet hon bor på när hon är ute på Melodifestivalen i Leksand.

Alltså?

Det måste vara det mest näpna, det raraste och gulligaste lilla hotellet i världen.

Man badar i sockerskålar, städar med tandborstar och använder osthyvel som skyffel. Äter sig mätt på en köttbulle och blir aspackad på en droppe öl. Sedan står man på den där minimala verandan och röker cigg små som tändstickor, vinglar runt och utstöter fylleljud i natten.

Sarah Dawn Finer började gråta i dag när jag intervjuade henne.

Noggrant sminkössminkade ögon blev mascararänder på kinderna.

Jag har blivit tårögd under intervjuer, men jag har aldrig suttit på tu man hand med någon som visat så här starka känslor. Min första reaktion var att krama om henne, någon sekund senare slog det mig att jag har en yrkesroll att förhålla mig till.

Nu under kvällen har jag spelat upp det där gång på gång i huvudet, och jag funderar: när är jag journalist och när är jag bara människa? När ska man sluta fråga och bara ta någons hand och hålla hårt?

Jag vet inte, men det gör mig glad att jag har många år kvar att lära.

Min stil nu för tiden, den kan enklast beskrivas som att jag vid 24 års ålder upptäckt att man kan ”uttrycka sig genom kläder”. Så här lufsade jag runt bland paljettklänningar och guldkavajer på Melodifestivalen: Alldeles för stor bomberjacka, trasiga strumpbyxor, skinnkjol, ljus utväxt i mörkt hår, svart kajal, högklackat (?).

Vet inte riktigt vart jag vill komma med den här looken men någon slags fuck you mot samhället och ”vuxna” är det nog.

Tankar om kärlek upptar säkert åtminstone 50 procent av mina vakna tid.

Jag önskar att jag kunde styra och ställa så allting blir rätt.

Jag vill tappa-andan-förälska mig i någon som jag aldrig för en sekund kommer att tvivla på att inte är rätt.

Just därför fattar jag inte folk som lägger ner så mycket tid och kraft på dejtande.

Gå på en rad trevande, stela skaldjursmiddagar eller lattefikor. Ge svävande svar till folk som frågar om killen man träffar eftersom ”allting är så nytt”. Vadå NYTT?
Är du uppöver öronen förälskad är du uppöver öronen förälskad. Dejter är ju för fan den största romantikdödaren av ALLA. Hej, här sitter jag nu för fjärde gången, rör runt i mjölkskummet och försöker känna av om den här personen duger som partner.

För något år sedan träffade jag en kille genom några gemensamma bekanta.

Jag stod i köket och pillade ner isbitar i drinken när han ställde sig bredvid och gjorde vad jag antar var ett raggningsförsök. Jeeez vad vi inte klickade. Han var en sån som drog kvicka skämt och jag fattar aldrig kvicka skämt. Allt han sa bara föll. Och föll. Och föll.

Men han gav inte upp!

Han hörde av sig, han ville bjuda på middag! Mejla långa mejl om allt och inget! Gå promenader! Nattliga sms! Om jag inte minns helt fel ville han släpa med mig på någon gårdsfest med sina kompisar. Jag fick tacka nej och vänta tills han tröttnade på att höra av sig.

Hur fan kunde han inte räkna ut att allting dog redan i det där köket med hans kvicka skämt?

Hans KAMP för att vi skulle få mer tid tillsammans efter det var ju för bara ödslande av tid.

Vad tänkte han? Att jag skulle sitta uppklädd på någon gårdsfest med hans kompisar och konstatera samma sak som jag gjort för flera månader sedan, att NÄEJ du och jag ska nog inte hänga. Det är konstig stämning mellan oss. OJ hörde du något passera utanför på gatan – det kanske var kvinnan i ditt LIV men här satt du och drog kvicka skämt som jag inte fattade.

Synd.

Alltså. Det är tydligen alla hjärtans dag och skit i dag.

Aja. Går väl till en bar i city, dricker mig redlös och ligger med någon random Teliaförsäljare för att ”fira”? Haha. Nej.

Fick ett mejl av Kikki Danielsson i helgen, bland annat om den här krönikan – SÅ HIMLA HIMLA fint. 

Här kommer ett litet utdrag:

Din beundrare KikkiDee”

Jag mår definitivt inte 100 just nu.

Jag är ytterst medveten om mitt eget förfall och att diverse nivåer i hjärnan är helt fucked up.

Tänkte ändå skriva några rader om eländet, men ni får ta i beaktande att det är ”sjuk människas tankar” som min mamma brukar säga.

Jag satt på tåget på väg till Göteborg i fredags och tittade på människor. En man som vecklar upp en skrynklig DN-bilaga, han pressar försiktigt mjölken ur en triangelförpackning ner i kaffet. Han spiller ingenting. Vad driver honom? tänker jag. Vad är det som gör att han stiger upp på morgonen, drar på sig sina storstadskängor och en blårutig skjorta?

På andra sidan mittgången sitter en kvinna med en kexchoklad framför sig. Hon har fixade naglar och maler i telefon. Tydligen ska hon åka till Egypten med några vänninor om ett par veckor. Hon knäcker kexchokladen i tre bitar innan hon öppnar den. Vart vill hon komma med det hon gör? Har hon mål och mening? Vad får henne att fixa sina naglar och boka en resa till Egypten?

Jag stirrar rakt in i sätet framför mig. Jag ser ingen mening med något. Jag kan prata, skratta, åka på crossfitcamp till Portugal, sköta mitt jobb, gå på ansiktsbehandlingar en gång var tredje månad, klippa ny frisyr.

Men ingenting spelar någon roll.

Jag begriper inte varför man i hela fridens namn ska hålla på.

Det går utöver mitt förstånd att flera miljarder människor irrar omkring och pressar mjölk ur triangelförpackningar, sjunger i körer, går på kommunmöten och odlar örter i trädgården. VAD DRIVER FOLK? Snälla kan någon människa bara stanna upp och förklara vad meningen med allting är för jag fattar ärligt talat inte.

Och det enda vettiga svaret man kan ge på det är att jag ska söka hjälp.

Jag ska.

Återkommer när jag har fått klarhet i frågan om meningen med livet och sånt.