”Ett av Hollywoods till ­synes mest perfekta ­äktenskap är över.”

Skjut mig.

Dra mig baklänges på en skottkärra.

Eller lås in mig i en sextortyrkammare norr om Halmstad.

Jag vill hävda att Heidi Klum och Seal absolut inte tillfört världen någonting med sitt ärkemenlösa äktenskap. INGENTING!

Förutom – eventuellt – lite, lite prestationsångest för alla hålögda sömnbristförkrossade småbarnsföräldrar där ute.

Nyheten om att kändisparet lagt skilsmässoansökan i postlådan damp ner för en vecka sedan. Tro mig, jag har suttit på min kammare och försökt sörja.

Jag har tittat på slideshower med bilder på paret till bakgrundstonerna av sorgsna ­Celine Dion-låtar.

Ingen reaktion.

Jag har youtubat duetten där Seal och Klum gapsjunger tillsammans under det där underklädesjippot där Heidi agerar någon slags trosmamma. ­Tyvärr kunde jag inte fokusera på någonting annat än det faktum att Seal pinsamt nog råkat få på sig en diskokula i stället för en kostym.

Inte ens det faktum att de varje år förnyat sina bröllopslöften är till någon hjälp.

Och här känner jag att det skulle sitta fint med lite matnyttig bakgrundsinfo: när nyheten om att Jennifer Aniston och Brad Pitt skulle skilja sig steg jag inte upp ur sängen på två dygn.

Jag gick omkring ilsken, frustrerad och hämndbenägen en vecka efter att Ashton ­Kutchers otrohetsstrapatser kablades ut över nätet.

Nyheter om magra Afrikabarn med flugor i ögonen får ursäkta, men Hollywoodrelationer berör mig – av någon sjuk ­anledning – en aning mer.

Så jag ger Seal och Heidi Klum ett sista försök.

Jag tittar igenom slideshowen igen.

Heidi och Seal i Alperna. Lyckliga med massa rosiga ungar runt omkring sig. Termosar och gulliga tofsmössor på sniskan.

Heidi och Seal hånglande på en parkbänk, flankerade av en massa skrattande ungar. Brödsmulor som kastas till duvorna och händer som flätas samman.

Seal masserar Heidi på strand. Ungarna är lika lyckliga och harmoniska som om de skrapat fram 25 000 i 25 år på Triss. ­Heidi födde barn för två dagar sedan men hon är ändå i bättre form än valfri svensk höjdhopperska.

Och här någonstans, i det här glitterrosa myspysiga kärleks­slisket, finns problemet.

Heidi Klum och Seal kan ju inte ha varit på riktigt.

Det måste ha varit någon märklig sjuårig Hollywood­produktion.

Jag ger mig fan på att det stod en regissör en bit bort i parken. Och definitivt på den där stranden.

Nog är det väl för väl att både Seal och Klum och de där retfullt välmående ungarna slipper dygnet-runt-tvångsupprätthålla den där förbannade ­fasaden.

För att inte tala om hur skönt det är för omvärlden.