Är det lika bra att förbereda sig på det värsta? Jag vet inte.

Jag tänker ofta att allting förr eller senare kommer att gå åt helvete, för då är jag i alla fall beredd när det väl gör det.

Jag kan ta två exempel:

Jag hade en minst sagt trasslig relation med en kille. Det var svartsjukebråk hit och polisförhör dit. Ibland kunde han vara borta i flera dygn utan att höra av sig och jag fick sitta som nån småbarnsmorsa och ringa runt till hans kompisar och fråga om någon visste om han levde. 

Redan innan han var otrogen hade jag ställt in mig på det värsta. Så när den här dagen väl kom och han hookade upp med nån ex-tjej så var det förnedrande, det tog ont och jag var så inåthelvete jävla arg. Men jag var åtminstone förberedd.

I nästa relation hade jag bestämt mig för att sluta befara det värsta. Killen jag träffade var dessutom en helt annan typ. Skjortor, rödvin, ordning och reda och andra världskriget-dokumentärer.

När jag hittade honom med någon tonårskärlek i sängen så var det som att falla genom golv och mark och hamna i något iskallt inre lager av jorden man bara sett på nån geografilektion. Jag kände mig så jävla DUM som inte fattat, som inte varit förutseende nog att se vad som skulle komma.

Lösningen på alltihop vore så klart att sluta träffa otrogna killar.

Men hur vet man det då?

Jag tänker att en metod vore att införa någon typ av svanenmärkning.