Gud att man blev nån människa som har nån blogg och lipar över ”svunna tider”.

Kan väl lika gärna sända ut radio i tomma intet där jag bölar om ex-killar och annat smått och gott.

Nu ska jag berätta om torsdagen: det kan vara det värsta gympass jag varit med om. 

Gladiator-PT:n bara skrek och skrek och min hjärna låste sig, jag som aldrig vill ge upp, jag klarade inte av att lyfta vikterna. Brainfreezen fuckade upp hela gympasset och nu har jag gått och ältat om och om igen vad det var som egentligen hände. I min värld finns det inte att man sätter sig ner och gnäller, suckar om att det är för tungt. Man lyfter, hoppar och springer tills man kräks, svimmar eller får en hjärtinfarkt och faller ihop på gymgolvet stendöd. Men man ger för fan inte upp.

Ändå. Mitt under passet när allt var som värst tittade jag på honom och frågade om jag inte kunde få byta mot en lägre vikt.

De där patetiska orden har upprepats i mitt huvud gång på gång sedan dess. De sköljer över mig och jag SKÄMS. ”Får jag byta mot en lägre vikt?”.

KLART DU INTE FÅR! Det är KRIG där ute och du tror att du ska lyckas om du löjlar omkring med lätta vikter.

Skärp dig för fan.