I dag har jag äntligen kommit fram till varför jag alltid avskytt och försökt ducka jobbfester så omsorgsfullt som möjligt. Det är alla människor man utsätts för.

I går hamnade jag bredvid en säljare. Någon man i blå skjorta. Jättetrevlig, säkert snygg i många kvinnors ögon. Vi blev ihopparade i en gruppövning och skulle berätta för varandra vad vi ville åstadkomma inom ett år.

Han mumlade rätt mycket så jag hörde knappt var han sa men han pratade om att förbättra kundrelationer och prestera ännu lite bättre på jobbet.

Och sedan var det min tur och jag sa att jag vill bli starkare på gymmet. Att jag vill kunna kastas ut i vildmarken och överleva i flera dygn som den där snubben på Discovery som äter insekter (och här någonstans börjar han titta konstigt på mig så jag fortsätter svamla) – ”men helst av allt vill jag bara undvika att jag vaknar upp och ser mig själv i spegeln om ett år och inser att jag blivit lite äldre och att min eventuella pojkvän är otrogen mot mig med någon född 93. Och det vore ju himla trevligt att få den där partyknarkarresan till Ibiza avklarad innan man fyllt 25”. Och efteråt skrattade jag lite, för det lät ju lite märkligt när jag satte ord på det, men det frångår inte det faktum att det ÄR så.

Den blicken han gav mig när jag pratat färdigt – jag kan den blicken, jag har vuxit upp med den där jävla blicken. Jag har fått den av lärare, klasskamrater, fotbollstränare, kompisars föräldrar, vaktmästare, mattanter. Blickar som skriker att ”jag är konstig”. Jag säger för mycket och har ingen känsla för vem jag pratar med om vad eller när jag säger något.

Men. Jag är vuxen nu och jag tycker ändå jag har rätt att välja att umgås med människor som inte tittar på mig som att jag är sjuk i huvudet. Jag kan FÖRSTÅ att det uppfattas som lite egendomligt att svamla på om Discoverymän och partyknark, men ärligt talat. Ska livet handla om att prata om att förbättra kundrelationer så kan jag börja promenera mot Västerbrons räcke redan nu.