Det är lördagkväll. Jag släpade nyss hem en matkasse från coop. Herregud, jag har varit uppe sedan arla morgonstund och kämpat för att jag ska få någon lugn timme framför teven i kväll. Jag har hämtat saker till min lägenhet som en myra släpar prylar till stacken. Tvättmedel, kvällstidningar, semla, mat, godis, folköl. Ja herregud. Man är ju ingen renlevnadsmänniska direkt.

Jag ska sitta här och titta på Melodifestivalen. När jag går hem från affären så tänker jag att jag kanske inte borde sitta ensam, att jag nog ska ringa någon. Varför tänker jag ens tanken? Jag har inte ringt någon på tre månader och bett om att umgås, varför skulle jag göra det just i kväll? Jag vet inte ens om jag orkar prata om någon underbar själ bemödar sig komma hit. Jag har kommit ur det här med att ”bara hänga” och nu vet jag inte hur man gör längre.

Jag är en ensamseglare.

Men som Ulf Lundell sjunger: det är inte ensamhet, det är frihet.